Vi flyttar till Gotland.

TeamWigunsjö / personligutveckling, psykisk ohälsa, äventyr / Permalink / 7
(null)
Vad Har Hänt?
Ingenting i Karlstad hade vi kunnat förutse. Okej, kanske att jag krascha och känner utmattningssymptom - inte helt överraskande. Men att Dottern skulle vara överkänslig mot vattnet ur brunnen hade vi aldrig kunnat ana. Vi behöver hämta dubbelt så mycket stadsvatten för att diska vilket är ohållbart, bada så som hon tidigare gjort för nedvarving går inte då huden reagerar illa.
 
Från ett löfte om att Autismutredning kunde påbörjas direkt, trolleri trollera fick vi veta att det skulle dröja minst fyra månader. 
 
Positiva nyheter: Molly tillfrisknade FULLT från anemin. Detta ledde till att hon nu är 210% piggare än någonsin medan vi är mer slitna än någonsin. Så jag började kolla på möjligheter till förskola och det var kö på de bästa (såklart) i närheten, sedan skulle hon bara få 15h pga jag är föräldraledig.
 
Vi var välmedvetna om att det inte fanns diskmaskin eller tvättmaskin, om energinivån hade varit som den var innan vi flyttade, då hade det varit okej. Nu är det en vardagslyx som jag innerligt saknar. Att slippa gå runt i samma otvättade mysbyxor i flera veckor (eftersom Melker kräkts morotsjuice över de ljusgråa) Så har jag bara ett par. Som minimalist sitter det långt inne att köpa ett par nya bara för "att". Disken måste som sagt dubbelsköljas för dottern då hon inte klarar av ett spår av brunnvattnet.
 
Bemötandet på Barn och ungdomsmottagningen orkar jag inte ens gå in på, det får säga sig självt att jag inte väljar att prata om dem. 
Vi Gav Upp.
Efter bara två veckor på plats i Karlstad grät jag och kollade på maken, orkar inte mer nu. Vi skiter i allt och flyttar tillbaka. Den lilla mellanlandningen i Dalarna hade varit magisk och de första 48h i stugan var så fina, men nu var sagan över. Ringde familj och vänner. De stöttade givetvis vad vi än väljer. Det är inte lätt att göra det vi gjort, speciellt inte efter allt vi varit med om och oroat oss för kring Mollys anemi. När man varje dag någonstans ber till en Gud om att barnet inte har leukemi, då går kroppen på högtryck. Så när vi fick veta att hon var frisk, att det verkligen varit ett virus på benmärgen, då gick luften ur.
 
Började söka efter bostäder norrut med full möblering eftersom, ja, vi hade ju sålt allt.
 
Hittade inget. Så dyrt. För litet. För långt bort.
 
Kollade upp förskolor. Också "bara" 15h. Kö överallt.
 
Ingenting gick lätt. Om det gick att ge upp på ännu en nivå, då gjorde vi det. När barnen inte såg grinade jag hejdlöst. Erkände mig besegrad. Överkörd. Själföraktet jag inte haft på väldigt länge blossade i lågor. Vid en storhandling på Willys fick jag panikångest, något som inte hänt på över ett år och tre månader. Allt var kört. Aldrig blir någonting bra. Alltid dessa utmaningar. Räkningar trillade in som vi inte räknat med och budgeten spräcktes totalt. Jag slutade äta. Stirrade i tomma intet och kände depressions tecknen knacka på en efter en.
 
Min kunskapsbank sa mig att nu var det stop. För jag är utmattad och nu kan jag ingenting göra. Allt som kunde gå fel gick fel. Jag är van. Bara slicka såren och skita i livet. Sätta sig ner och vänta. Se om det blir min tur någon gång. 
 
Skrev ett inlägg på instagram om hur det kallas Utbränd, men jag är ju bara lite trött? Att inse sig själv drabbad av samma öde så som många andra. Inte klara av att skriva. Inte höra vad andra säger. Ljudkänslig och ljuskänslig. Svårt att somna för stressbromsen är borta och allt cortisol av all stress forsar in. Min galla börjar ta stryk och jag måste vara försiktig med vad jag äter. Såg inget slut på den inåtvända nedgående spiralen av utmattning.
 
Men.
Er förståelse. Blev min vändpunkt.
 Vi Klev Upp. 
Jag fungerar kanske inte riktigt som andra. För när empati, bedjan om vila och ta det lugn öste in på DM och sms - då gick jag igenom all råd jag gett. Fann ny luft. Ny väg. Om jag följer mina egna råd, så som jag gör när allt är bättre då man orkar göra vad som är bra för en, om jag gör det nu när jag inte mår bra alls, vad händer då?
 
Stängde av mig från socialamedier. Slutade tänka på alla "borde/skulle/måste" och började meditera mer igen. Sitta still någon minut om dagen ensam med mina tankar och följa hjärtat. Tillät tårar fortsätta ösa fram. När de tog slut. Så sov jag en hel natt, då även herr bebis tydligen bestämt sig för att det var dags för en sådan.
 
Vaknade. Sa till Micke Som det var. Jag ger mig inte. Sundsvall är i nutiden inte rätt för oss, vi tar en annan väg. "Vart?", frågade han. "Gotland. Vi tänkte ändå åka dit till våren. Vi kör tidigare bara."
 
Vi började kolla. Inom sju dagar hade vi löst det. 
 
Eller ja, nästan.
 
Allt förutom släpvagnen har gått otroligt smidigt att fixa. Bemötandet har varit genuint varmt och alltifrån skatteverket, kundtjänsten på färjan och barnens nya BVC har verkligen öppnat armarna. Förskolan, han vi kommer hyra av och en del andra människor vi behövt kontakta kring Gotland har gett oss en hjärtlig känsla av att vara på den väg vi skulle till.
 
Karlstad behövdes för vi hade saker och ting kvar att lära, svetsas samman ännu mera. Framför allt gav denna vackra stuga på denna enastående plats oss en chans att verkligen komma iväg. Vem vet, om vi gjort det om inte familjen Glaas erbjudit detta? 
 
För mig finns inget misslyckande. För mig syns bara vad vi lär oss av det som inte gick som planerat. Min kropp har helt kastat in handduken och jag vet att jag går på ångor som inte finns, men har bestämt att jag orkar en bit till. Snart har lilla busiga hjärtat förskola att gå till, hon längtar och pratar. Det kommer bli suveränt.
Vad Händer Nu?
Grundplanen var att i Karlstad läsa på mer om husvagnsliv, leva knapert och försöka spara undan några slantar medan vi sålde av det sista som inte ska med på vägarna. Därefter hyra en stuga på Gotland april-maj för att förebreda oss på campingliv innan vi drog iväg på obestämd tid. Men efter allt som varit är jag väl en hårsmån från att gå helt in i väggen och i trötthet som stress har budgeten helt spräckts för man köper saker på springande fot i mataffären.
 
KFC har gjort sig en bra slant på vårat stop i här i Karlstad.
 
I vilket fall.
 
Nu ser vi ett liv på Gotland och det får ta den tid det tar att läka. Micke planerar en fotoutställning och jag har en del andra projekt som rullar igång i den mån jag känner energin räcker till. Fortsätter ändå på planen och ser att vi kommer resa allihopa på heltid, men inte just nu. Vi är iaf på väg. Och det är ett äventyr. Tillsammans. Det var poängen. Vi vill må bra, det gör inte jag nu.
 
Där, puh. Tror jag fick med allt. För dem som kanske undrar vad som sker och skett.
Har du frågor är du mer än välkommen att ställa dem i kommentarsfältet eller skicka ett mail till:
mariewigunsjo@gmail.com
 
 
Sagt det förut.
Säger det igen.
Jag ger mig aldrig.
Amen.
..........
 

Hur vi blev ett Team, Micael och Marie.

Min Story, Motivation / Permalink / 24
3,5 år har vi varit ett par. Över lika lång tid har vi varit och är ett Team. Vi har jobbat oss igenom eld som storm. Hav som vulkan. Motgång på utmaning. Allt bagage som frontallkrockade när vi möttes slängde ur alla gamla händelser ur våra ryggsäckar och krävde vår uppmärksamhet. Leta lösningar istället för att låsa in oss på små saker. Lära känna varandra utan och innan för att kunna skapa ett liv vi visste ingen annan skulle förstå.
 
Vi möttes via en dejtingsida, det tog någon vecka och en massa timmar över telefon innan vi sågs, då var jag sjuk i halsfluss och inte den charmigaste drottningen i stan. Där började det. Han hämtade mig, gav choklad någon fånig pryl med en blomma på - för det är sådant man ska göra på dejt. Jag garvade. Äter inte choklad. Tycker blommor är något vissnar, skräpar ner och jobbigt att få ner i en soppåse. Var för febrig för att tänka mig för och sa detta till honom.
 
Han skrattade. Isen var bruten. Kramen vi stod i skulle hålla sig för evigt, den går vi till varje gång vi saknar varandra i småbarnslivet. För det finns inte jätte mycket tid över till varandra. Det har vi bestämt är okej just nu.
 
Det är mycket "Vi" i vårt liv. För vi pratar om allt. Allt. Slumpen är inget någon av oss tror på, kunskap och medvetna val gör vardagen till mer än bara ett ekorrhjul av ofrivilliga måsten.
Han är... den absolut snällaste mannen jag mött. Hans vänlighet är rakt igenom ett varmthjärta som våra barn äter upp totalt. Han gör allt för oss. Finns där när han egentligen inte orkar pga utmattningen som jagat honom in i väggen flera gånger. Integritet som en granitklippa, humor i sinnet, civilkurage och framför allt - Älskar han mig ovillkorligt. Villkorslöst. Något jag kände av. Och mina känslor var likadan.
 
På dessa få år känns det som om vi upplevt dubbla livsstider, jag tänker inte räkna upp allt vi varit med om. Lita bara på mig, vi skulle inte klara av att ha två små barn, säga upp våra jobb och dra iväg på husvagnsturne om vi inte visste vart vi hade varandra.
Igenom båda graviditeterna (som varit förjävliga) har han funnits där. Varit den exemplariska maken och pappan som fixat vad jag än bett om. När foglossningen kom tidigt med andra barnet fick han gå in och ta över exakt alla vardagshändelser kring dottern, varje dag. För jag kunde inte lyfta henne, ännu mindre gå uppför trappen och natta. Inte ett ord om detta sa han, bara gjorde det. Mitt hjärta sved av hur jag inte räckte till och dottern är idag en äkta pappas tjej, men som med allt finns en mening. Sonen är en härlig liten mammagris och finns vi båda hemma har barnen en given förälder de väljer och bråk kring detta slipper vi, för jag är välmedveten om att som mamma är det oftast jag som har båda ungarna hängandes i knävecken.
 
Så har det inte utvecklats för oss.
 
Barnens bästa går före precis allt annat är hemma. Med det sagt har vi gränser, rutiner och mycket Aj Aj. Som det ska vara, tänker inte uppfostra några bortskämda gullungar utan vi siktar på självständiga individer som vågar ta för sig i livet och kan känna empati. Ödmjukhet. Detta ställer en del krav på oss som föräldrar då vi skrattar varje gång de inte gör som vi säger utan som vi Gör.
Vi vågar krocka. Vi vågar bråka. Vi vågar säga förlåt. Vi frågar den andra hur den mår. Säger tack varje dag för olika små saker. Stöttar varandras drömmar och är varandras största utmaningar, för vi skulle aldrig låta den andra hålla sig själv tillbaka. Därför har vi funnit ett sätt att leva ett liv där vi kan resa så att Micke kan fotografera, jag är född rotlös och älskar nomadlivet - kan skriva vart som helst i världen och coacha online. Dottern behöver rutiner och havet med sin familj. Herr Bebis är lycklig bara han får äta precis så mycket han önskar.
 
Ett av våra recept för att vara lyckliga tillsammans är att blanda in humor i fan allt. När barnen vaknar 04:30 och ingen ska få sova då är det bara att le igenom vindögda ögon och sjunga: Godmorgon Cirkus Wigunsjö!
När jag vägrar skratta i brist på glädje får han mig alltid att till slut brista ut i ett gapskratt. För han ger sig aldrig.
 
Vi ger oss aldrig.
Vi vet vad vi har.
Njuter av en kopp kaffe varje dag.
Och vi kommer aldrig sluta jobba för att det ska fortsätta vara så här bra.
 
Det är vi. Team M&M med barnen mNm.
 
Idag går Micael ut på sina kanaler med och om våran resa, in och följ honom på: Wisjon .
Han är en helt makalöst duktig fotograf.
 
Amen.
 
 

Småbarnsliv, socialamedier och rutiner timme för timme.

FAQ, Mammalivet / Vardag, rutiner, småbarnsliv / Permalink / 6
Detta kom upp under en frågestund på instagram, en önskan om att veta mer kring våra rutiner och hur vi bygger upp en vardag med två små barn samtidigt som vi båda jobbar aktivt med socialmedia, fotografering, text, bild och är vår egen PR-byrå. Typ så. Plus allt engagemang och fix inför att byta stad.
 
Har funderat och reflekterat över hur de två senaste dagarna sett ut, och även om vi lever mycket på rutin då barnen behöver varsin Skalman klocka, så är vi ganska spontana och vi har pauser av egentid för att vi TAR den. Av olika anledningar har vi inte något avlastningsnät utan det är jag och maken som tar hand om barnen, punkt. Har valt att avsluta dotterns dagis plats då vi såg en markant skillnad i mående när hon fick vara hemma på heltid och anser det vara för hennes bästa, ännu en gång med medhåll från BVC. För dem som funderar på det.
 
Innan du läser detta exempel på vår vardag vill jag att du ska veta:
- Detta är bara VÅR vardag, ingenting jag alls påstår passar för någon annan.
- Våra barn är inte dina barn och alla är otroligt olika individer.
- Saker vi prioriterar bort är disk, tvätt, plocka leksaker dygnet runt, hänga med vänner flera dagar i veckan, bio, egentid på restaurang eller dylikt, tv-tittande och tar vi upp mobilen så har båda lärt sig att göra något aktivt så som redigera en bild osv istället för att läsa nyheter eller slöscrolla genom flöden.
- Vi STÄDAR så att det är fräscht och rent, men inte på den skalan att det får ta flera timmar om dagen.
- Vi är välmedvetna om närvaron till våra barn och jobbar varje dag för att bygga det liv vi drömmer om. Det är barnen som motiverar oss till att göra det vi båda gör.
- Givetvis dyker saker upp ibland som besök på akuten, ärenden, dålig sömn som raserar hela dagsrutiner, barn som vill agera ett andra lager skinn... ja. Ni vet. Inget är skrivet i sten.
 
En bild från ett köksfönster 03:30 en sommarmorgon med vaken bebis.
 
Morgon:
05-07
Barnen vaknar allt från galet tidigt till att de överraskar och tar någon slags sovmorgon, men vanligaste tiden vi kliver upp är 06:30.
Frukost serveras genast till mig och dottern som är grishungriga, Herr Bebis får sin flaska direkt när vi är klara. Första timmen med barnen kring blöjbyten, tandborstning, byta kläder, frukost and so on, då rör inte jag min mobil. Slår jag igång någon peppig musik ifall natten varit jobbig och tröttheten är förlamande. Hos oss tar jag alla mornar själv, och låter maken sova då hans utmattningssyndrom fortfarande kräver att han vilar mycket. Ingenting konstigt för oss, accepterat och löst det helt enkelt. Han tar istället hand om allt jag tycker är trist resten av dagen haha!
Gör yoga övningar i fem minuter till någon video på youtube, bebis ligger nedanför mig på mattan och Molly klättrar runt mina ben - inte särskilt mindfulness med det blir vad man gör det till.
 
08-10
Här somnar Melker sitt första pass på ca 45 min. Förklarar för Molly att mamma måste jobba och tar fram en stor låda med Duplo. Börjar jag skriva, svara på mail eller uppdatera alla socialakanaler. Givetvis är detta ingenting jag kan hårddra om hon ropar, kommer och kramar mitt ben, bebis vaknar eller vad det nu må vara - släpper direkt det jag gör. Vid tillfälle går jag tillbaka och fortsätter där jag var. Vid nio publicerar jag mina inlägg på vardagar (inlägg som jag för det mesta skriver klart på natten när bebis rapas och man får vänta i tusen år på att han ska somna på axeln) och jag vill helst svara på kommentarer första timmen, men detta sker sällan då båda barnen börjar behöva massor med uppmärksamhet.
 
10-12
Runt tio vaknar oftast maken, han tar över Melker, matar honom och sitter i soffan samtidigt som han uppdaterar det han ska. Jag och Molly går då ut  i lekparken, sorterar sopor eller rensar i förrådet. När vi kommer in är det lunch för samtliga (Bebis äter redan halva barnmatsburkar), sedan sover barnen i ca 1h. Molly är ibland vaken hela dagar numera, men inte alltid. När de sover brukar vi dricka kaffe, gå igenom dagen och ja - åter igen jobba på respektives material.
 
13-15
Mellis och ersättning när de vaknat, under den här perioden brukar jag ringa samtal, svara på mail och småplocka lite samtidigt som barnen hänger i hasorna. Micke börjar förbereda för vad han ska lägga ut på kvällen och redigerar bilder samtidigt som han agerar klätterställning till Molly. Simultanförmåga är av största vikt hemma hos oss haha! Behöver vi handla mat eller göra ärenden är det nu en av oss tar ett barn och åker på Ica eller Willys beroende på storlek av handling.
 
J
 Det gäller att ta till vara på tillfällena än hur trött jag är. Mantrar: This to Shall pass och snart är de så stora och jag kommer drömma om hur lätt det var när de var små.
 
 
Eftermiddag:
15-17
Vid halvfyra äter vi middag. Dags att gå ut igen när vi ätit klart, helst allihopa, men Melker har varit sjuk så mycket och avskyr att sitta i vagnen så en av oss stannar för det mesta inne med honom. Den här tiden ser jag som om jag har slutat jobbet och är då fullständigt närvarande med barnen. Kan skriva ner någon mening eller tanke som poppar upp, därefter direkt tillbaka till leken igen. Alla samtal som inte är BVC eller bokade möten avvisar jag dessa timmar. Båda kidsen börjar redan bli trötta och gnälliga så man får liksom vara med mer och se till att de känner sig sedda. Molly badar efter att vi varit ute och sedan vill hon vila i soffan med en frukt och titta på tv. Har hon energi över målar vi, lägger pussel, ja - ni vet. Allt sånt som man gör med barnen.
 
17-19
Kvällsfika vid sex tiden, gröt för Molly och hälften ersättning hälften mjölkfri välling för bebis. Dags att varva ner, lyssna på lugn musik, kanske bygga med lego och läsa en bok. Gör båda barnen klara för natten, här är det lite olika då Micke kan vara iväg och fotografera så jag är ensam. Håller ändå tider och rutin så gott det går. Vid sju sover båda fem av sju kvällar. Senast åtta har båda somnat. Molly har över en lång period somnat själv, men när Melker kom blev hon som många andra nyblivna syskon lite avis på nattningsprocessen och nu vill hon bli inbäddad och höra nattvisor (jag sjunger varje kväll för henne) tills hon somnar. Ser det som en fas och så länge hon mår bra kör vi på.
 
Kväll:
19-23
Här är då gyllene tiden för oss som föräldrar. Meditation står högst upp på min prio, gärna en kvällspromenad. Sedan är det förbereda inlägg, skriva, planera inför livet i husvagn, svara på mail osv etc mm - sånt gör vi i 2-3h. Avrundar med kvällsfika och ett avsnitt på någon serie vi gillar, helst inte längre än 20-30 min långa. Just nu går Modern Familiy och Glow bäst. Melker matar vi i sömnen när vi lägger oss, då sover han till 02-03 om en har tur! Är det helg? Då ser vi film och käkar pizza. Just nu håller Micke på att slipa trappen och måla om den inför försäljningen av huset oavsett veckodag.
 
 Skillnad på Vardag och Helg.
När fredagen kommer då har jag ingenting att lägga upp på morgon och publicerar sällan mer än Stories på instagram, samma för maken. Lördag är samma sak och dessa två dagar ser vi som riktig helg. Då äter vi croissanter (glutenfria) till frukost, dricker massor av kaffe, spenderar hela förmiddagen med barnen på golvet och leker eller går ut beroende på väder. Oftast är det på helgen vi kommer ikapp oss med disk, städning och tvätt. Då köper vi hämtmat och när barnen somnat slår vi på varsin ljudbok eller podd och hjälps åt att fixa undan. Under veckan har vi för det mesta valt ut en film eller serie vi längtar efter att kolla på, käkar något gott och somnar i soffan tillsammans.
 
Söndagarna är det mer aktivitet av rutiner igen, all mat som tillagas då görs i tredubbla portioner så att det ska finnas rester i kylen mån-tors. Kokar ägg, skär upp grönsaker, ser till att alla nappflaskor är rengjorda och tinar bär. För att slippa spendera funderingar på ”vad ska vi äta” under veckorna så har vi några rätter vi pendlar mellan. Tortilla bröd finns alltid hemma som man kan slänga ner lite vad som helst i, yoghurt och flingor, havregrynsgröt, omelett och någon glutenfri pasta med ärtor går alltid snabbt att ruska ihop.
 
Genomtänkt?
Ja. Våran vardag är väldigt genomtänkt. Tidsoptimerad kallar jag det, för jag gillar inte att slösa med tiden på en massa tråk. Sådant görs bort så snabbt det går och sedan återgår vi till legobygge, kreativa pratstunder och bus med barnen. Eftersom jag är Bipolär och maken fortfarande har symptom från sin utmattning är det en vana vi har att inte lämna något åt slumpen. För om vi bara lever ”lite” Hakuna Matata i den bemärkelsen att vi inte äter lunch för vi glömde, eller skiter i att meditera/träna, orkar inte laga mat utan äter skräp flera dagar i veckan - då har vi sett det tillräckligt många gånger vad effekten blir. Trötta. Griniga. Orkeslösa. Arga.
Inte värt det.
 
Men varför?
Inser efter att ha skrivet allt detta, oj. Vi har verkligen vår egen bubbla av system. Har vänner som förstår detta och accepterar vårt sätt att leva. Kan vara svårt för dem som gillar och kan leva livet lite som det passar för stunden, Men så här är det för oss:
Vi vill mer.
Vi vill ha ut mer.
Tiden vi får ihop som par och föräldrar till våra barn är enastående. Tacksam varje dag.
Drivs framåt av en rastlöshet som behöver få vara kreativ, båda har stora mål och gemensamma visioner om hur vi vill att livet ska se ut om fem år. Tio år. Femton år. Och så vidare. 
Det finns ett citat som säger att antingen har du segel till vinden och ett ankare att kasta, eller så driver du löst och bara följer med strömmen tills du dör. Jag gillar inte att gå medströms. Inte Micke heller.
Därför planerar vi, jobbar utefter rutiner och följer drömmen dygnet runt. 
Det Är Värt Det.
 
Ingenting jag gör, är utan anledning. Det finns alltid en tanke.
Vad är Din? 
 
Amen.
 
 
 
Till top