Diagnosens Dag - Bipolär typ 2.

Bipolärt, Min Story / Självmord, bipolär, depression / Permalink / 0
(null)

Avdelning 52 B, en lång korridor till höger och en till vänster. Dörrar överallt och människor som verkade undra lika mycket vad det var för fel på mig som jag undrade vad det var med dem. Jag stirrade ogenerat på alla eftersom skam för sina känslor var förbi, jag blev ledd framåt av två vuxna människor och höll min anka nära kroppen. Det fanns inget i mig som brydde sig längre och jag förstod att när man slutat bry sig så fullständigt - då får man bo här. Gökboet. Jag hade inte sett filmen, men tänkte ändå tanken.

Mitt rum var inte bara mitt, där huserade en tjej i min ålder med många uttryck om varför alla borde vilja begå självmord inom ett års tid. Jag förstod att hon sett saker och varit med om saker ingen ska behöva vara med om, men istället för prata om det ville hon övertyga mig om en kommande istid och jordens undergång. Vi kom att bli vänner där, men som med många andra igenom mitt liv avbröt jag det när vänskapen blir för svår att balansera med vardagen. När människor vill träffa mig oftare än jag klarar av så försvinner jag som i ett trollslag.

En utredning hade påbörjat utan att jag märkt något, samma eftermiddag klev jag in i ett samtal med en läkare som frågade mig saker ingen frågat förut. Hur jag mådde när jag var glad. Hur jag mådde när jag skrattade. Hur många intressen lägger jag ner min tid på. Hur ser det ut i mitt huvud. Förutom att jag var på botten, trodde jag - det finns ofta nya nivåer av botten, så var jag också väldigt seg i huvudet av all Atarax. Försökte svara. Försökte förstå.

Efter femton minuter låg jag och sov.

Det blev KBT. Papper med flera hundra frågor. Gruppterapi. Samtal med skötare och undersköterskor.

När två veckor passerat satt vi åter igen i rummet med läkaren. En ny läkare.

Du är bipolär. Vet du något om det?

Jag gick igenom allt jag någonsin hört, men ordet bipolär fanns inte med. Det lät läskigt, galet och fel. Vad betyder det här? Måste jag läggas in för alltid? Jag hade inte fel, det är något med mig som ingen kunnat förklara tidigare. Lättad med vettskrämd. Jag hade känt hela mitt liv att jag var annorlunda, men eftersom alla andra säger det om sina liv antog jag att min känsla för saken överdrev. Här satt jag nu med min nya sanning. Jag är sjuk i huvudet på riktigt. Det var mina första tankar. Någon i rummet började förklara saker men jag hörde inget. Jag hörde inget förrän de sa orden: Medicin på livstid.

Va?

Du behöver äta medicin för resten av ditt liv. Vi måste kapa dina toppar och dalar.

Jaha? I mitt huvud undrade jag stilla om inte bättre mat eller mer sömn kunde hjälpa. Terapi. Men det var ingen som sa något. Och jag litade på vården.

Där. Då. Fick jag mina första tabletter för bipolär sjukdom, utan att ens förstått vad de just satt för stämpel på min skinka. Ingen skulle någonsin se min sjukdom. Bara höra den. Om de lyssnade. Jag nickade. Svalde. Visade tungan. Gick tillbaka till mitt rum. Sa till min rumskompis att jag är bipolär, hon svarade Åh fan. Ledsen tjejen.

Jag tog upp min dator och googlade. Läste det lilla jag hittade. Blev paralyserad. Rädd. Ledsen. 

Var alla mina euforiska stunder i livet falska minnen? Var all min glädje bara en sjukdom? Var alla mina skratt bara dåliga charader från min hjärna? Var jag förd bakom ljuset av mig själv? Jag bestämde mig för att aldrig bli glad igen. Det var för farligt. Min lilla logik som fanns kvar orkade inte ta kriget om att få må riktigt bra, just där och då ville jag bara klara av en dag i taget. Därför ville jag aldrig mer bli glad igen.

Det var en chock. Jag ringde och berättade för min mamma. Jag minns inte vad hon sa. Jag tror inte hon heller visste vad det var. Jag kände mig märkt. Bränd. Ful. Fel. Dålig. Ångest. Jag visste nu att känslan jag burit runt på som en svart boll i bröstet kallades ångest. Den växte. Växte. Inga tårar kom. Försökte andas men det gick inte. Tankarna började snurra och jag hörde bara brus, rumskompisen såg orolig ut och jag undrade någonstans varför, sedan kom personal. Någon höll om mig hårt. Någon pratade med mig. Någon skrek.

Jag skrek.

Bröstet brände, magen vände sig ut och in. Ryggraden kändes skruvad och jag ville att de skulle släppa mig. Jag kvävdes. Panik. Adrenalin. Någon höll mig hårdare. Jag kämpade ännu mer. Ännu en som höll kvar mig på golvet. De bad mig slappna av. Annars behövde de tvångsbälta mig. Då kom tårarna och jag bad dem bara släppa. Jag skrek att de måste släppa mig jag gör ingen illa. Någon skrek högre än mig att de måste ge mig frihet. Någon annan tog hand om mig. Med mitt huvud i sitt knä. Strök mig över håret. Rummet tömdes när jag tystnat. Hon sa:

Du gör det så bra. Det kommer bli bra. Jag lovar.

De orden har jag hållit fast i sedan dess. Den någon som till slut lät mig reagera var min rumskompis, Sanna. En kvinna jag inte vet vart hon är eller vad hon gör idag men som jag tänker på. Den som fick ta min första reaktion och min första panikångestattack. Den som senare på kvällen förklarade allt jag ville veta om allt för hon var ganska så insatt i psykatrins termer och tänk. Utan hennes hjälp vet jag inte hur jag någonsin skulle tagit mig igenom de där första dygnen efter diagnosen. Hon var den absolut första jag var mig själv framför och hon var den jag först berättade allt för.

Hon ville inte leva mer. Ändå sa hon till mig att det kommer bli bra. Hon trodde på det. Stenhårt. Och jag trodde på henne. För jag förstod att hennes trötthet på livet inte kunde vara hopplös, då skulle hon redan varit död. Om hon lovade mig att jag hade en chans, då skulle jag inte sumpa den. Jag tog den. Och har aldrig slutat tro.

 

Idag när jag ser tillbaka på den här dagen och dagarna önskar jag att världen varit lika fylld med öppen information som den är idag. Det fanns inte i närheten av lika mycket bloggar och artiklar om psykisk ohälsa då som nu, jag hade behövt veta mer. Så mycket mer. Hört andra prata om det utan att skämmas, men jag förstod snabbt att det var bäst om jag ändå höll mycket för mig själv för andra kunde tycka diagnosen var exotisk och spännande en stund - men så fort den snurrade iväg ville ingen ha med mig att göra. Speciellt inte om jag var deprimerad. Manisk fanns det många som ville dra nytta av.

Jag vågar äntligen vara glad varje dag. Jag är inte rädd för mig själv längre. Men det har tagit tid. Lång tid.

 

Amen.

 
Till top