När tvåbarnschocken blev vardagen - Förändra Attityden.

Mammalivet / Permalink / 0
Kanske kommer naturligt för många, det gjorde det inte för mig. Tvåbarnschocken slog hårt i mellangärdet och det krävdes att jag vågade öppna mig för att få dagarna att gå ihop utan att jag går av.
 
Det var nämligen när jag öppet berättade på instagram om min känsla som flera mammor öppet berättade om sina egna upplevelser, jag var alltså långt ifrån ensam. Saken med mig, när jag inser att jag inte står ensam inför ett problem - jag undrar direkt vad lösningen är. För många har ingen chock. Hur gör De, undrar min hjärna då?
 
Och hur kan jag göra?
 
Den korta versionen: Jag blundade. Andades in. Pustade ut. Mantrar om och om igen, de är små en sådan kort period. Så länge jag ser till att sova, äta eller röra på mig när jag kan - går resten av tiden till dem så de är nöjda. Det är okej. Snabbare än jag tror finns det tid över till mig Själv. Det är okej. Det är Okej.
 
 
Här kommer den LÅNGA versionen:
 
04-08
Någon av dem väcker den andra. Istället för att önska att jag fick sova en timme till har jag bestämt mig för att allt efter klockan noll fyra på morgonen ska uppfattas som sovmorgon. Så snart de somnat om en stund på förmiddagen sover jag med. 
 
Morgonen, oavsett tid, är samma sak. Blöbytescentralen i ca 30min med båda två. Göra mig klar och borsta tänderna med största kiddo. Sedan frukostfix, Molly äter ofta en smörgås utan pålägg i soffan, en frukt och massor med russin. Melker får sin första morgon flaska ca 120ml rakt av och jag drar en kaffe ca 3liter rakt av. Skojja. Han dricker hälften och väntar en stund på 60 ml till.
 
08-10
Någonstans där blir det en timme av Melker på mage, rygg, näst, soffa, golv, famn - ser det som olika stationer där han får vara tills han ska sova. Hans första vakna pass brukar vara i 3h. Molly leker oftast för sig själv, annars läser vi bok, kollar gamla videos på henne i min mobil, väcker pappa så de två får hänga eftersom jag skriver som bäst på morgonen lyckas jag ofta få till 10-30 minuter vid paddan. Dricker frukost smoothie samtidigt och meditations andas de sekunder jag kommer ihåg att göra det. Sänker axlarna. Påminner mig om att allt är okej.
 
Har det varit en skitnatt med ett eller två vakna barn börjar jag allt oftare dagen med att höjja upp en klatschig dans dänga som jag hoppar runt till, spelar in och bjussar på instagram Stories. Allt för att KICKA igång systemet! Väcka besten inom mig att orka just just nu, glömma tröttheten eftersom jag ändå behöver vara vaken.
 
När Melki somnat, går jag ut med Molly och hitt på nått medan Micke har hand om sovande bebis (han sover helst i någon famn dagtid, svår att lägga ifrån sig). 
 
10-12
Lunch! Detta finns oftast färdigt i kylen. Pasta, ris, potatis eller bulgur - allt sånt kokas för flera dagar den dagen jag gör det. Stekta korvar, veggiebullar eller linsbiffar står redo. I sommar har det blivit mycket yoghurt för Molly som inte alls velat äta i värmen, och en till frukt eller glutenfri croissant.
 
12-13
Båda kidsen sover. Nio av tio ggr har vi lyckats synka ihop detta. Då passar jag och Micke på att planera resten av dagen, prata socialmedia och ringa samtal eller redigera bild/text.
 
13-17
Här. Det var vid den HÄR tiden jag tyckte det började bli riktigt jobbigt. För båda kidsen börjar bli trötta beroende på väder och generellt bara är det väl så. Om Micke inte varit hemma eller behövt sova (pga utmattningen) då höll jag på att kasta in handduken. Humöret föll och jag svartnade i ögonen. Grät. 
Därför, måste jag ÄTA en hel del, för här börjar en enorm trötthet krypa över mig precis som med barnen. Energin är låg och jag fattar inte hur jag ska orka ända tills de somnar.
 
Det var Då. 
Nu är Melker strax över tre månader och eftermiddagarna bara försvinner! Vi busar, äter, ser på tv, badar and so on. Fullt ös. För Melker är inte en skrikig liten bebis längre. Våran lilla kille väger numera ca 7kg och är väldigt social, lugn och go.
 
18-19
Nattning.
Enkla rutiner för Molly med kvällsfika som gröt och äppelmos, godnattsaga och borsta tänderna. Hon somnar oftast själv i sin säng, men ibland får vi krama henne och sjunga tills hon däckar.
Melker somnar första gången för natten här någonstans och sover allt från en timme till fem timmar, det beror på hur han ätit under dagen. Men efter 19 tiden somnar han generellt om relativt lätt fram till 07 på morgonen bara han är torr och får flaska var fjärde timme.
 
Det här låter ju bra, vad fan klagade jag för? Vad är det som är så jobbigt?
 
Det var just det. Jag skrev ner hur en dag såg ut. Jag satte mig ner och reflekterade över vad som var så jobbigt. Tillsammans med maken insåg vi att Mollys sömn hade ruckats ordentligt Sedan han kom, det behövde vi göra något åt. Melker i sig var en skrikig krabat i början tills han fick rätt ersättning, mjölkallergiker han med.
 
Vi såg även att både jag och Micke hade börjat äta massor med fikabröd, godis, glass, snabbmat och annat som kroppen inte mår så bra av - därför mådde vi inte heller bra. Energin fanns inte. Så vi började lägga till mer frukt och grönt igen, se till att koka upp dubbelt med pasta och ALLTID ha kokta ägg i kylen för vettigt mellis (fast nu har jag blivit överkänslig för ägg av någon anledning). 
 
Vi började hjälpa oss själva så vi kunde hjälpa dem, att få ordning på dygnen.
 
Ja. Jag vet. Det är en lyx att vara två. Även om han har utmattningen så är han Hemma. Och jag är:
T a c k s a m.
 
Vardagen har vandrat in och jag känner mig lugn i att två barn bor under våra vingar, mina vingar. Det går skitbra. Jag tycker fortfarande det är ett jäkla projekt att ta med dem BÅDA ut och skriker båda samtidigt är det inte lätt att välja den ena framför den andra om det krävs. Att ibland se storasyster avundsjukt längta efter samma gos som bebisen får svider, samtidigt som hon är just så stor att hon inte riktigt vill ha det - men saknar det. 
 
Vi lever alltså ett helt normalt småbarnsliv. När den poletten trillade in, kunde jag se en ljusning och ha förståelse för mig själv. Hur trött man blir. Det är okej. Jag hinner långt ifrån allt jag brukar göra, men samtidigt blir det lättare att omprioritera när de två bästa motiverande anledningarna just just nu ligger vid mina fötter.
 
Medan jag skrev detta är Melker vid ena benet och Molly vid det andra. Tog mig tre mornar att lyckas få ihop denna text. Det är okej. Det med.
 
Amen.
 
 
 
...
Gilla gärna detta inlägg eller dela det vidare om du fann något intressant, en gest som tar någon sekund men kan betyda världen för någon som behöver höra just detta. Även för mig, som lever för att dela med mig.
🌈🙏🍀
Till top