Dagen jag vaknade efter överdosen.

Bipolärt, Min Story / Permalink / 0

Detta minne ekar mer eller mindre ofta i mitt huvud, den där dagen 2012 när jag vaknade och undrade om himmelen bestod av lysrör. Jag hade överlevt en överdos. Ett medvetet intag av så mycket sömntabletter och betablockerare jag kunde få i mig för att dö. Precis som ordspråket lyder så ville jag inte dö, jag ville bara inte leva mer heller. Inte med de psykiska smärtorna som aldrig verkade ta slut hur jag än kämpade för att bli fri dem.

Jag hade alltså överlevt.

En signal av ljus var påslagen inom mig och jag visste att vad jag än hade gjort hitintills inte kunde upprepas. För den fanns inte utrymme för fler misstag av den kalibern. Så jag låg i sjukhussängen och funderade, vad hade gått så fel? Vad var det jag inte förstod? Varför var inget jag gjorde tillräckligt för att bli bättre? Må bättre. Känna mig bättre.

Misslyckandet och otillräckligtheten som människa ökade på ångesten fast att jag inte hade energi kvar att ha någon. Svärtan la sig över bröstkorgen. En kvinna kom in i rummet.

"Hur mår du?"

"Jag kan se allt, men jag känner ingenting. Ändå mår jag så dåligt. Hur går det ihop?"

"Du har överlevt länge. Kanske är det dags att börja leva istället?"

Det hon sa var en fullträff. Jag blundade och tårarna kom. En bekant hand tog min. Det var mamma. Jag kollade efter kvinnan som nyss varit där, frågade mamma vart hon tagit vägen så snabbt?

"Det har bara varit jag här. Jag väntade på att du skulle vakna, vilket du nyss gjorde."

Jag vet inte om det var mitt sjätte sinne. En ängel. En energi. En kraft. Jag bryr mig inte i vilket, huvudsaken är att jag förstod orden och att en ridå gick upp. Förändringen var brutal, inte på en gång och inte så tydlig som en människa med dödsångest kan önska - klarhet är ju allt man vill uppnå egentligen, men en nyans. En ton eller en not inom mig var förändrad för alltid. 

Överleva handlar om att gå på adrenalin, varje dag hitta olika sätt att klara sig igenom livet med någon slags mentalhälsa i behåll. Konstant jaga svar på varför jag mår som jag mår och konstant leta lösningar på att sluta må så. Man blir trött av det. Själsligt trött. Så trött att man tror att man är trasig och aldrig kommer att kunna lagas. Varken med superlim eller magisk dunderhonung. Man biter ihop och accepterar att inget riktigt hjälper, överlappar sig själv med det ena dåliga stygnet efter det andra då stressen tar över för enligt handboken ska du vilja leva och inte ifrågasätta detta. Överleva är något ingen ska behöva göra mer än några gånger i ett liv. Ändå är överleva från en dag till en annan, ibland en sekund till nästa, något väldigt många av oss gör på daglig basis år ut och år in.

Leva handlar om att jag började låta mig må skit. Jag började låta mig själv ha känslor som ingen annan ens vill se skuggorna av. Jag lät ett skifte av makt påbörjas inom mig. Små steg. Började fråga mig själv vad jag vill. Vilken slags mat är god? Tycker jag om promenader eller att springa? Hur intresserad är jag egentligen av att sitta och fika i flera timmar? Vilka slags personer omger jag mig med och hur påverkar det mig? Är socialmedia något som behöver en paus för just nu kan jag inte hantera det mitt i allt? Leva är att lära känna sin egen sanning om vem man är, gott som på ont. Högt som lågt. Lära sig gilla sig själv, precis som man är.

Det var 2012. Juli. 22.

Klick. Ping. Bang.

Idag är det 2018 och översikten av de senaste fem och ett halvt åren är mäktig. Den är flera hektar och rymdmil stor. Flickan har blivit kvinna och jag har verkligen hittat ett sätt att leva där allt inte är så förbannat jobbigt hela tiden. Fast att det kändes omöjligt. Fast att till och med vissa läkare/kuratorer/psykologer/vänner sa att jag kanske måste acceptera att det aldrig kan bli så bra som jag pratar om eller drömmer om för så bra mår faktiskt ingen.

Jag har alltid gillat de oddsen. För någon behöver vara den första att gå på månen. Någon behöver vara den första att överleva och resa sig från något ingen sa var möjligt. För att låta andra se, höra, känna - att inget är omöjligt.

Det mest konkreta och tydliga jag kan ge dig där ute som går igenom en liknande kamp av tappad livslust och slocknad glädje - fortsätt. Andas. Titta uppåt. Byt ut ordet överleva till leva. Se framåt. Tids nog kommer du behöva rensa i bagage och arkiv ändå, men allt behöver inte göras på en och samma dag.

Vi pratar om månader och år av processer, faser och perioder. Insikter, utsikter och bakslag.

Huvudsaken är att du fortsätter, för det kommer komma till dig. Du kommer en dag blicka tillbaka och kunna se över tiden som passerat och säga att du gjorde det. Du gav aldrig upp. Alla får inte ett sådant exakt ögonblick som jag pratar om, det kan vara flera faktorer och händelser som spelar in. Alla har inte samma slags minnesbank som jag har, du behöver inte minnas vad som fick dig att börja din inre resa - du behöver bara tacka dig själv den dagen du blir medveten om att du är på den.

Din livsresa.

För du gör den nu.

Frågan är bara om du överlever eller lever och om du vet skillnaden på vad som är vad för just Dig? Mitt starkaste tips, är att Du tar reda på det. För mig gjorde det hela skillnaden. Död till liv.

Amen.

 
Till top