Bipolär utan medicin.

Bipolärt / Självmord, bipolär, depression / Permalink / 1

"Varför äter du inte medicin?"

Den frågan var vanligare förut, när mina toppar och dalar ännu inte var i närheten av balanserade. Svaret Är - Långt. Djupt. Innerligt. Enklast och i kortaste möjliga drag, jag mår helt enkelt sämre av medicinerna än utan. Precis som jag anat hela mitt liv att det var något annorlunda med mina humörsvängningar så förstod jag dagen diagnosen kom att det var just så. Bipolär Typ 2. Jag hade bara inte vetat VAD som hände inom mig och i vilken utsträckning mina känslor räcker milsvidd upp som ned. 

Listan är lång. Redan dagen efter de stämplat mig med diagnosen så började experiment Ett. Medicin efter medicin. Inget och inget har fungerat så bra som någon hoppats. Min kropp har överreagerat på de lättaste sömnmedel och fått mig att däcka i tjugofyra timmar istället för att dämpa lite ångest. Vissa sömntabletter gav mig sådana myrkrypningar i benen att de fick ge morfin för att jag inte skulle klia tills huden slets itu. Olika preparat för att balansera ut mina manier resulterade i kraftig viktuppgång som genast triggade min bulimi gånger tusen. Sedan svält. En tablett gav mig inre blödningar i munnen och mindre trevliga platser pga slemhinnorna blev för sköra. Depressionerna ökade trots att jag höll ut och gav medicinerna månader av mitt liv. År. Eksemen orkar jag inte ens gå in på. Till slut fick jag inse.

Psykoformakan höll på att ta mitt liv. Inte jag. För jag ville ge allt ett försökt. Men det räckte inte. Och läkarna ville testa mer. Mer. Mer. Trappa ut. Trappa upp. Jag höll på att tappa allt.

Jag visste att INGEN skulle kunna stötta mig i vad jag var på väg att göra.

För precis varenda kotte som får en bipolär diagnos vet hur vanligt det är med att vi slutar äta medicinen så snart vi tror att vi är på banan igen - sen kommer det ena skovet efter det andra tills en blir inlagd på psyk. Igen.

 

Februari 2011 bestämde jag mig. Det var nog. Sa inget till någon. Väl medveten om att alla kommande svackor, dalar eller toppar skulle jag behöva ljuga om. Hantera ensam. För familjen, vännerna, kollegorna och vården skulle genast säga att jag mår bättre av tabletter. Jag visste att om jag knappt står ut med mig själv och mitt mående, så kan jag lita på att ingen annan skulle klara av det heller.

Läste allt jag kom åt om nedtrappning. Hade just avslutat en kurs i psykatri B och en praktik tid på Sankt Görans slutna Psykiatriska avdelning - ironiskt nog exakt en sådan avdelning som jag själv varit inlagd på i Sundsvall. Jag kände mig redo. Jag visste att jag inte visste vad jag gav mig in på. Men något inom mig skrek att medicin inte fungerade. Tabletter skulle inte rädda mig. Jag måste göra det.

Satt ett datum. Slutade med all ångestdämpande direkt och halverade sömnpiller. Två veckor senare halverade jag Ergenylen.

Två månader senare tog jag helt bort sömntabletterna. Det började svajja ordentligt. Mina sömnproblem var inte på något vis hjälpta på annat än medicinsk väg och jag sov riktigt dåligt. Kunde inte återhämta mig någonstans, under denna period jobbade jag också heltid som kundtjänstmedarbetare på Telia. Omgivningen började ana att det var saker i görningen, bet mig i tungan när mamma frågade om medicineringen kanske behövde ändras. Ökas. Svarade att allt var bra. Bara lite mycket. Grät mig till sömns. Undrade hur länge jag skulle orka, både privat och på jobbet stod alla med samma frågor. Hur mår du? Hur är det? Du ser trött ut.

Påminde mig själv om de få förändringarna som var bra. Att kroppen mådde mycket bättre. Vikten började stabiliseras och jag kunde oftare sluta hetsäta än innan. Envist gick jag vidare. Min väg.

2011 den sista april tog jag en sista tablett. Och väntade. Lärd om att biverkningarna kunde komma. De sista partiklarna av substanser ska lämna kroppen. Amerikanska sajter berättade om hur jag skulle behöva kämpa som om jag slutat med droger. Att jag skulle behöva hålla emot allt vad jag har när det sista ska ur. Att jag helst skulle vilja dö. Medveten om att ingen, INGEN fick vara med den dagen för det skulle se illa ut. De allra flesta blir inlagda efter att på egen hand avslutat sin medicinering. En del tar livet av sig. Jag höll i kunskapen med allt vad jag hade för att inte tappa fotfästet över stupet.

Midsommarafton hände det.

Jag var helt oförberedd och förstod först inte vad som pågick. Efter åtta timmar i fosterställning bet jag i handen tills det blödde. Förstod att det var här nu. Det var dags. Att hålla fast. Skakade. Grät. Ångesten var global. Hulkade. Frös. Svettades. Kräktes. Somnade. Skrek. Somnade. Sedan började det om. Det fanns tabletter kvar, men jag hade tagit mig så här långt. Jag ville bli fri. Det var inte jag. Jag var inte mig. De låste in allt istället för att ge mig en chans att läka ordentligt. 

Två dagar.

I två dagar pågick det. Jag fick i mig vatten och någon ostbit.

Sedan sov jag ett dygn.

Vaknade den tredje dagen med en ny slags ångest. Men den här gången var jag mer med. Jag kände den. Det var som om hundra mörka hästar i ren gladiator anda rev sig ur bröstkorgen. Det gjorde så jävla ont. Så jag släppte taget. Det slet. Det rev. Men det lossnade. Äntligen lossnade en stor bit av de rostiga häftklamror som tabletterna gett mig en tro om att det var bearbetning. Nu var allt öppet. Smärtan var outhärdlig, jag höll fast vid den. För den var min. Äntligen en chans att laga allt inom mig med fin nål och tråd. En chans att registrera vad som egentligen pågår inom mig utan tablettdimman.

En känsla av eufori dök upp. Risk för mani. Jag ringde min chef, ändrade semestern och tog ut den direkt. Jag skulle behöva tid. Tid att landa. Träffa mamma och berätta. En helvetes resa var över, en ny hade bara börjat - men jag var fri.

De som vet den här historien, de som vet vad jag gick igenom - de frågar aldrig om mitt beslut att inte äta mer psykofarmaka. Inte ens när jag har dåliga episoder. Inte ens när jag själv säger att jag vill börja äta medicin igen, ger de med sig. För de vet. Jag vet. För mig, är det inte värt det. När jag säger De, menar jag min man.

Han vet vad som står på spel om jag förlorar mig själv till mani eller depression. Därför följer jag mina strategier och rutiner för att få livet att mer än fungera. Jag bygger vardagens byggstenar varje dag för att klara av mer och mer. Skapar möjligheter jag aldrig skulle haft om jag fortsatt köra på det spår läkarna önskat.

 

Mitt val. Inte för Alla. Det är ingen väg jag rekomenderar. Det är inget upprop till att andra ska göra detsamma. Det är MITT svar, till varför jag inte äter psykofarmaka idag. Mitt Val. Hur jag tog mig hit. Där och då påverkade jag ingen, idag har jag familj och om jag stod på medicin skulle valet förmodligen se annorlunda ut då ansvaret är större än till mig själv.

 

 
2009-2011 testade jag så mycket preparat, utan att någonsin bli erbjuden andra vägar. Gick i KBT och fick testa ECT om jag ville. Ingen pratade om kost, motion eller hur du kan lära dig sova bättre utan sömntabletter. Efter den midsommaren började jag läsa ännu mer om min diagnos. Sökte efter framgångssagor och människor som lyckats än vilka funktionsnedsättningar de har. Jag läste på om hur hjärnan är vajrad och varför vi gör som vi gör. Människor alltså. Jag ville lära mig allt. För jag vägrade tro att det bara fanns en väg att gå.

Det har varit en redig karusell av ämnen som flödat igenom mina vener och jag kan fortfarande minnas känslan av hur det är att vara påverkad av något. Aldrig mer.

I dagsläget kan jag ta en atarax 10mg eller Lergigan 10mg för att sova hela nätter, men till största del om jag skippar socker/koffein efter lunch, rör mig tillräckligt och inte sover på dagen - så får jag sova på natten. Jag mår bra. För jag får vara jag.

Det. Är mitt svar.

 

Amen.

#1 - - Josefin (nastisamoyed):

Jag läser, om och om igen. Och blir både rädd och beslutsam. Jag känner hur ont det kommer att göra (fast säkert tusen gånger värre), och jag tvekar. Vågar jag prova? Och samtidigt så vet jag att det är precis vad jag kommer göra. Inte just nu. Nu är det en annan tid. Nu behöver jag viss hjälp, för att ta mig till en lagom nivå.
Men i morgon. Då är en annan dag. En dag när jag kan trappa ner och sluta. För jag vägrar vara beroende att funka av medicin. Det finns inte i min värld.
Så jag läser om. Och känner allt det onda. Tårar som bränner bakom ögonlocken för jag känner igen så mycket. Så mycket som gör så ont.
Så många gånger som en kraschat för att ändå kliva upp igen för att det inte finns något annat att göra.
<3<3<3

Svar: Vackra du Josefin, du klarar det den dagen det är dags. Då kommer du inte prova, du kommer veta och du kommer ta dig hela vägen till frihet. Ha inte brått, det är okej. Ta din tid. Vissa mentala muskler behöver vara väldigt vältränad. Tillit till att du orkar. Förståelse och förlåtelse för att du kommer känna dig kraschad igen. Den dagen det är dags, skriv till mig. Så åtminstone en vet, som minns hur krisens ögonblick känns. Enorm massa kramar till dig<3<3<3
Marie Wigunsjö

Till top