Bipolär utan medicin.

Bipolärt / Självmord, bipolär, depression / Permalink / 1

"Varför äter du inte medicin?"

Den frågan var vanligare förut, när mina toppar och dalar ännu inte var i närheten av balanserade. Svaret Är - Långt. Djupt. Innerligt. Enklast och i kortaste möjliga drag, jag mår helt enkelt sämre av medicinerna än utan. Precis som jag anat hela mitt liv att det var något annorlunda med mina humörsvängningar så förstod jag dagen diagnosen kom att det var just så. Bipolär Typ 2. Jag hade bara inte vetat VAD som hände inom mig och i vilken utsträckning mina känslor räcker milsvidd upp som ned. 

Listan är lång. Redan dagen efter de stämplat mig med diagnosen så började experiment Ett. Medicin efter medicin. Inget och inget har fungerat så bra som någon hoppats. Min kropp har överreagerat på de lättaste sömnmedel och fått mig att däcka i tjugofyra timmar istället för att dämpa lite ångest. Vissa sömntabletter gav mig sådana myrkrypningar i benen att de fick ge morfin för att jag inte skulle klia tills huden slets itu. Olika preparat för att balansera ut mina manier resulterade i kraftig viktuppgång som genast triggade min bulimi gånger tusen. Sedan svält. En tablett gav mig inre blödningar i munnen och mindre trevliga platser pga slemhinnorna blev för sköra. Depressionerna ökade trots att jag höll ut och gav medicinerna månader av mitt liv. År. Eksemen orkar jag inte ens gå in på. Till slut fick jag inse.

Psykoformakan höll på att ta mitt liv. Inte jag. För jag ville ge allt ett försökt. Men det räckte inte. Och läkarna ville testa mer. Mer. Mer. Trappa ut. Trappa upp. Jag höll på att tappa allt.

Jag visste att INGEN skulle kunna stötta mig i vad jag var på väg att göra.

För precis varenda kotte som får en bipolär diagnos vet hur vanligt det är med att vi slutar äta medicinen så snart vi tror att vi är på banan igen - sen kommer det ena skovet efter det andra tills en blir inlagd på psyk. Igen.

 

Februari 2011 bestämde jag mig. Det var nog. Sa inget till någon. Väl medveten om att alla kommande svackor, dalar eller toppar skulle jag behöva ljuga om. Hantera ensam. För familjen, vännerna, kollegorna och vården skulle genast säga att jag mår bättre av tabletter. Jag visste att om jag knappt står ut med mig själv och mitt mående, så kan jag lita på att ingen annan skulle klara av det heller.

Läste allt jag kom åt om nedtrappning. Hade just avslutat en kurs i psykatri B och en praktik tid på Sankt Görans slutna Psykiatriska avdelning - ironiskt nog exakt en sådan avdelning som jag själv varit inlagd på i Sundsvall. Jag kände mig redo. Jag visste att jag inte visste vad jag gav mig in på. Men något inom mig skrek att medicin inte fungerade. Tabletter skulle inte rädda mig. Jag måste göra det.

Satt ett datum. Slutade med all ångestdämpande direkt och halverade sömnpiller. Två veckor senare halverade jag Ergenylen.

Två månader senare tog jag helt bort sömntabletterna. Det började svajja ordentligt. Mina sömnproblem var inte på något vis hjälpta på annat än medicinsk väg och jag sov riktigt dåligt. Kunde inte återhämta mig någonstans, under denna period jobbade jag också heltid som kundtjänstmedarbetare på Telia. Omgivningen började ana att det var saker i görningen, bet mig i tungan när mamma frågade om medicineringen kanske behövde ändras. Ökas. Svarade att allt var bra. Bara lite mycket. Grät mig till sömns. Undrade hur länge jag skulle orka, både privat och på jobbet stod alla med samma frågor. Hur mår du? Hur är det? Du ser trött ut.

Påminde mig själv om de få förändringarna som var bra. Att kroppen mådde mycket bättre. Vikten började stabiliseras och jag kunde oftare sluta hetsäta än innan. Envist gick jag vidare. Min väg.

2011 den sista april tog jag en sista tablett. Och väntade. Lärd om att biverkningarna kunde komma. De sista partiklarna av substanser ska lämna kroppen. Amerikanska sajter berättade om hur jag skulle behöva kämpa som om jag slutat med droger. Att jag skulle behöva hålla emot allt vad jag har när det sista ska ur. Att jag helst skulle vilja dö. Medveten om att ingen, INGEN fick vara med den dagen för det skulle se illa ut. De allra flesta blir inlagda efter att på egen hand avslutat sin medicinering. En del tar livet av sig. Jag höll i kunskapen med allt vad jag hade för att inte tappa fotfästet över stupet.

Midsommarafton hände det.

Jag var helt oförberedd och förstod först inte vad som pågick. Efter åtta timmar i fosterställning bet jag i handen tills det blödde. Förstod att det var här nu. Det var dags. Att hålla fast. Skakade. Grät. Ångesten var global. Hulkade. Frös. Svettades. Kräktes. Somnade. Skrek. Somnade. Sedan började det om. Det fanns tabletter kvar, men jag hade tagit mig så här långt. Jag ville bli fri. Det var inte jag. Jag var inte mig. De låste in allt istället för att ge mig en chans att läka ordentligt. 

Två dagar.

I två dagar pågick det. Jag fick i mig vatten och någon ostbit.

Sedan sov jag ett dygn.

Vaknade den tredje dagen med en ny slags ångest. Men den här gången var jag mer med. Jag kände den. Det var som om hundra mörka hästar i ren gladiator anda rev sig ur bröstkorgen. Det gjorde så jävla ont. Så jag släppte taget. Det slet. Det rev. Men det lossnade. Äntligen lossnade en stor bit av de rostiga häftklamror som tabletterna gett mig en tro om att det var bearbetning. Nu var allt öppet. Smärtan var outhärdlig, jag höll fast vid den. För den var min. Äntligen en chans att laga allt inom mig med fin nål och tråd. En chans att registrera vad som egentligen pågår inom mig utan tablettdimman.

En känsla av eufori dök upp. Risk för mani. Jag ringde min chef, ändrade semestern och tog ut den direkt. Jag skulle behöva tid. Tid att landa. Träffa mamma och berätta. En helvetes resa var över, en ny hade bara börjat - men jag var fri.

De som vet den här historien, de som vet vad jag gick igenom - de frågar aldrig om mitt beslut att inte äta mer psykofarmaka. Inte ens när jag har dåliga episoder. Inte ens när jag själv säger att jag vill börja äta medicin igen, ger de med sig. För de vet. Jag vet. För mig, är det inte värt det. När jag säger De, menar jag min man.

Han vet vad som står på spel om jag förlorar mig själv till mani eller depression. Därför följer jag mina strategier och rutiner för att få livet att mer än fungera. Jag bygger vardagens byggstenar varje dag för att klara av mer och mer. Skapar möjligheter jag aldrig skulle haft om jag fortsatt köra på det spår läkarna önskat.

 

Mitt val. Inte för Alla. Det är ingen väg jag rekomenderar. Det är inget upprop till att andra ska göra detsamma. Det är MITT svar, till varför jag inte äter psykofarmaka idag. Mitt Val. Hur jag tog mig hit. Där och då påverkade jag ingen, idag har jag familj och om jag stod på medicin skulle valet förmodligen se annorlunda ut då ansvaret är större än till mig själv.

 

 
2009-2011 testade jag så mycket preparat, utan att någonsin bli erbjuden andra vägar. Gick i KBT och fick testa ECT om jag ville. Ingen pratade om kost, motion eller hur du kan lära dig sova bättre utan sömntabletter. Efter den midsommaren började jag läsa ännu mer om min diagnos. Sökte efter framgångssagor och människor som lyckats än vilka funktionsnedsättningar de har. Jag läste på om hur hjärnan är vajrad och varför vi gör som vi gör. Människor alltså. Jag ville lära mig allt. För jag vägrade tro att det bara fanns en väg att gå.

Det har varit en redig karusell av ämnen som flödat igenom mina vener och jag kan fortfarande minnas känslan av hur det är att vara påverkad av något. Aldrig mer.

I dagsläget kan jag ta en atarax 10mg eller Lergigan 10mg för att sova hela nätter, men till största del om jag skippar socker/koffein efter lunch, rör mig tillräckligt och inte sover på dagen - så får jag sova på natten. Jag mår bra. För jag får vara jag.

Det. Är mitt svar.

 

Amen.

Ett år utan Ångest.

Bipolärt / bipolär, panikångest, ångest fri / Permalink / 23
(null)
Maj och Juni 2017 var groteska i min hjärna. Panikångest attackerna avlöste varandra med några få dagar emellan. Konstant ångestpåslag, sjukskriven för akut stressreaktion.
 
I måndags sa jag upp mig. Maken har sagt upp sig. Dagisplatsen är avslutad.
 
Hade aldrig kunnat drömma att jag skulle tagit mig så här långt på ett år. Att lära mig älska mig själv för den jag är födde fram mer än ännu ett barn - det gav perspektiv på livet som gjort hela familjen modigare. Vi vågar följa drömmar. Packa väskorna.
 
Det finns alltså. Det finns ett liv bortom ångest och sorg. Bortanför diagnoser, väggar och normer av påhittade måsten.
 
Tacksam på snudden till överdrift, jag sökte mina svar och fann ett hjärta som kunde kopplas ihop med hjärnan. Förstår mig själv bättre och är inte rädd för att någon gång må dåligt igen. Det är okej. För nu vet jag ju, det går att må riktigt bra.
 
Har jag tagit mig hit en gång, kan jag alltid göra det igen. Litar På Mig.
 
Vem har du din tillit till?
 
Amen.
 
 
 
Tidigare Texter:
 

Diagnosens Dag - Bipolär typ 2.

Bipolärt, Min Story / Självmord, bipolär, depression / Permalink / 0
(null)

Avdelning 52 B, en lång korridor till höger och en till vänster. Dörrar överallt och människor som verkade undra lika mycket vad det var för fel på mig som jag undrade vad det var med dem. Jag stirrade ogenerat på alla eftersom skam för sina känslor var förbi, jag blev ledd framåt av två vuxna människor och höll min anka nära kroppen. Det fanns inget i mig som brydde sig längre och jag förstod att när man slutat bry sig så fullständigt - då får man bo här. Gökboet. Jag hade inte sett filmen, men tänkte ändå tanken.

Mitt rum var inte bara mitt, där huserade en tjej i min ålder med många uttryck om varför alla borde vilja begå självmord inom ett års tid. Jag förstod att hon sett saker och varit med om saker ingen ska behöva vara med om, men istället för prata om det ville hon övertyga mig om en kommande istid och jordens undergång. Vi kom att bli vänner där, men som med många andra igenom mitt liv avbröt jag det när vänskapen blir för svår att balansera med vardagen. När människor vill träffa mig oftare än jag klarar av så försvinner jag som i ett trollslag.

En utredning hade påbörjat utan att jag märkt något, samma eftermiddag klev jag in i ett samtal med en läkare som frågade mig saker ingen frågat förut. Hur jag mådde när jag var glad. Hur jag mådde när jag skrattade. Hur många intressen lägger jag ner min tid på. Hur ser det ut i mitt huvud. Förutom att jag var på botten, trodde jag - det finns ofta nya nivåer av botten, så var jag också väldigt seg i huvudet av all Atarax. Försökte svara. Försökte förstå.

Efter femton minuter låg jag och sov.

Det blev KBT. Papper med flera hundra frågor. Gruppterapi. Samtal med skötare och undersköterskor.

När två veckor passerat satt vi åter igen i rummet med läkaren. En ny läkare.

Du är bipolär. Vet du något om det?

Jag gick igenom allt jag någonsin hört, men ordet bipolär fanns inte med. Det lät läskigt, galet och fel. Vad betyder det här? Måste jag läggas in för alltid? Jag hade inte fel, det är något med mig som ingen kunnat förklara tidigare. Lättad med vettskrämd. Jag hade känt hela mitt liv att jag var annorlunda, men eftersom alla andra säger det om sina liv antog jag att min känsla för saken överdrev. Här satt jag nu med min nya sanning. Jag är sjuk i huvudet på riktigt. Det var mina första tankar. Någon i rummet började förklara saker men jag hörde inget. Jag hörde inget förrän de sa orden: Medicin på livstid.

Va?

Du behöver äta medicin för resten av ditt liv. Vi måste kapa dina toppar och dalar.

Jaha? I mitt huvud undrade jag stilla om inte bättre mat eller mer sömn kunde hjälpa. Terapi. Men det var ingen som sa något. Och jag litade på vården.

Där. Då. Fick jag mina första tabletter för bipolär sjukdom, utan att ens förstått vad de just satt för stämpel på min skinka. Ingen skulle någonsin se min sjukdom. Bara höra den. Om de lyssnade. Jag nickade. Svalde. Visade tungan. Gick tillbaka till mitt rum. Sa till min rumskompis att jag är bipolär, hon svarade Åh fan. Ledsen tjejen.

Jag tog upp min dator och googlade. Läste det lilla jag hittade. Blev paralyserad. Rädd. Ledsen. 

Var alla mina euforiska stunder i livet falska minnen? Var all min glädje bara en sjukdom? Var alla mina skratt bara dåliga charader från min hjärna? Var jag förd bakom ljuset av mig själv? Jag bestämde mig för att aldrig bli glad igen. Det var för farligt. Min lilla logik som fanns kvar orkade inte ta kriget om att få må riktigt bra, just där och då ville jag bara klara av en dag i taget. Därför ville jag aldrig mer bli glad igen.

Det var en chock. Jag ringde och berättade för min mamma. Jag minns inte vad hon sa. Jag tror inte hon heller visste vad det var. Jag kände mig märkt. Bränd. Ful. Fel. Dålig. Ångest. Jag visste nu att känslan jag burit runt på som en svart boll i bröstet kallades ångest. Den växte. Växte. Inga tårar kom. Försökte andas men det gick inte. Tankarna började snurra och jag hörde bara brus, rumskompisen såg orolig ut och jag undrade någonstans varför, sedan kom personal. Någon höll om mig hårt. Någon pratade med mig. Någon skrek.

Jag skrek.

Bröstet brände, magen vände sig ut och in. Ryggraden kändes skruvad och jag ville att de skulle släppa mig. Jag kvävdes. Panik. Adrenalin. Någon höll mig hårdare. Jag kämpade ännu mer. Ännu en som höll kvar mig på golvet. De bad mig slappna av. Annars behövde de tvångsbälta mig. Då kom tårarna och jag bad dem bara släppa. Jag skrek att de måste släppa mig jag gör ingen illa. Någon skrek högre än mig att de måste ge mig frihet. Någon annan tog hand om mig. Med mitt huvud i sitt knä. Strök mig över håret. Rummet tömdes när jag tystnat. Hon sa:

Du gör det så bra. Det kommer bli bra. Jag lovar.

De orden har jag hållit fast i sedan dess. Den någon som till slut lät mig reagera var min rumskompis, Sanna. En kvinna jag inte vet vart hon är eller vad hon gör idag men som jag tänker på. Den som fick ta min första reaktion och min första panikångestattack. Den som senare på kvällen förklarade allt jag ville veta om allt för hon var ganska så insatt i psykatrins termer och tänk. Utan hennes hjälp vet jag inte hur jag någonsin skulle tagit mig igenom de där första dygnen efter diagnosen. Hon var den absolut första jag var mig själv framför och hon var den jag först berättade allt för.

Hon ville inte leva mer. Ändå sa hon till mig att det kommer bli bra. Hon trodde på det. Stenhårt. Och jag trodde på henne. För jag förstod att hennes trötthet på livet inte kunde vara hopplös, då skulle hon redan varit död. Om hon lovade mig att jag hade en chans, då skulle jag inte sumpa den. Jag tog den. Och har aldrig slutat tro.

 

Idag när jag ser tillbaka på den här dagen och dagarna önskar jag att världen varit lika fylld med öppen information som den är idag. Det fanns inte i närheten av lika mycket bloggar och artiklar om psykisk ohälsa då som nu, jag hade behövt veta mer. Så mycket mer. Hört andra prata om det utan att skämmas, men jag förstod snabbt att det var bäst om jag ändå höll mycket för mig själv för andra kunde tycka diagnosen var exotisk och spännande en stund - men så fort den snurrade iväg ville ingen ha med mig att göra. Speciellt inte om jag var deprimerad. Manisk fanns det många som ville dra nytta av.

Jag vågar äntligen vara glad varje dag. Jag är inte rädd för mig själv längre. Men det har tagit tid. Lång tid.

 

Amen.

 
Till top