Hur vi blev ett Team, Micael och Marie.

Min Story, Motivation / Permalink / 24
3,5 år har vi varit ett par. Över lika lång tid har vi varit och är ett Team. Vi har jobbat oss igenom eld som storm. Hav som vulkan. Motgång på utmaning. Allt bagage som frontallkrockade när vi möttes slängde ur alla gamla händelser ur våra ryggsäckar och krävde vår uppmärksamhet. Leta lösningar istället för att låsa in oss på små saker. Lära känna varandra utan och innan för att kunna skapa ett liv vi visste ingen annan skulle förstå.
 
Vi möttes via en dejtingsida, det tog någon vecka och en massa timmar över telefon innan vi sågs, då var jag sjuk i halsfluss och inte den charmigaste drottningen i stan. Där började det. Han hämtade mig, gav choklad någon fånig pryl med en blomma på - för det är sådant man ska göra på dejt. Jag garvade. Äter inte choklad. Tycker blommor är något vissnar, skräpar ner och jobbigt att få ner i en soppåse. Var för febrig för att tänka mig för och sa detta till honom.
 
Han skrattade. Isen var bruten. Kramen vi stod i skulle hålla sig för evigt, den går vi till varje gång vi saknar varandra i småbarnslivet. För det finns inte jätte mycket tid över till varandra. Det har vi bestämt är okej just nu.
 
Det är mycket "Vi" i vårt liv. För vi pratar om allt. Allt. Slumpen är inget någon av oss tror på, kunskap och medvetna val gör vardagen till mer än bara ett ekorrhjul av ofrivilliga måsten.
Han är... den absolut snällaste mannen jag mött. Hans vänlighet är rakt igenom ett varmthjärta som våra barn äter upp totalt. Han gör allt för oss. Finns där när han egentligen inte orkar pga utmattningen som jagat honom in i väggen flera gånger. Integritet som en granitklippa, humor i sinnet, civilkurage och framför allt - Älskar han mig ovillkorligt. Villkorslöst. Något jag kände av. Och mina känslor var likadan.
 
På dessa få år känns det som om vi upplevt dubbla livsstider, jag tänker inte räkna upp allt vi varit med om. Lita bara på mig, vi skulle inte klara av att ha två små barn, säga upp våra jobb och dra iväg på husvagnsturne om vi inte visste vart vi hade varandra.
Igenom båda graviditeterna (som varit förjävliga) har han funnits där. Varit den exemplariska maken och pappan som fixat vad jag än bett om. När foglossningen kom tidigt med andra barnet fick han gå in och ta över exakt alla vardagshändelser kring dottern, varje dag. För jag kunde inte lyfta henne, ännu mindre gå uppför trappen och natta. Inte ett ord om detta sa han, bara gjorde det. Mitt hjärta sved av hur jag inte räckte till och dottern är idag en äkta pappas tjej, men som med allt finns en mening. Sonen är en härlig liten mammagris och finns vi båda hemma har barnen en given förälder de väljer och bråk kring detta slipper vi, för jag är välmedveten om att som mamma är det oftast jag som har båda ungarna hängandes i knävecken.
 
Så har det inte utvecklats för oss.
 
Barnens bästa går före precis allt annat är hemma. Med det sagt har vi gränser, rutiner och mycket Aj Aj. Som det ska vara, tänker inte uppfostra några bortskämda gullungar utan vi siktar på självständiga individer som vågar ta för sig i livet och kan känna empati. Ödmjukhet. Detta ställer en del krav på oss som föräldrar då vi skrattar varje gång de inte gör som vi säger utan som vi Gör.
Vi vågar krocka. Vi vågar bråka. Vi vågar säga förlåt. Vi frågar den andra hur den mår. Säger tack varje dag för olika små saker. Stöttar varandras drömmar och är varandras största utmaningar, för vi skulle aldrig låta den andra hålla sig själv tillbaka. Därför har vi funnit ett sätt att leva ett liv där vi kan resa så att Micke kan fotografera, jag är född rotlös och älskar nomadlivet - kan skriva vart som helst i världen och coacha online. Dottern behöver rutiner och havet med sin familj. Herr Bebis är lycklig bara han får äta precis så mycket han önskar.
 
Ett av våra recept för att vara lyckliga tillsammans är att blanda in humor i fan allt. När barnen vaknar 04:30 och ingen ska få sova då är det bara att le igenom vindögda ögon och sjunga: Godmorgon Cirkus Wigunsjö!
När jag vägrar skratta i brist på glädje får han mig alltid att till slut brista ut i ett gapskratt. För han ger sig aldrig.
 
Vi ger oss aldrig.
Vi vet vad vi har.
Njuter av en kopp kaffe varje dag.
Och vi kommer aldrig sluta jobba för att det ska fortsätta vara så här bra.
 
Det är vi. Team M&M med barnen mNm.
 
Idag går Micael ut på sina kanaler med och om våran resa, in och följ honom på: Wisjon .
Han är en helt makalöst duktig fotograf.
 
Amen.
 
 

Våga gå igenom den dörr som Öppnar sig.

Min Story, Motivation / drömma, framgång, keynote speaker, kvinnliga äventyrare, självmord / Permalink / 5
"Men, Karlstad? Marie. Hur gick det till?"
 
Jo. Det ska jag berätta. Över en längre tid har jag och Stina chattat efter att vi fann varandra på instagram. Hon råkar bo i just - Karlstad. Vår kontakt är dagligen och längs månaderna som gått har vi blivit väldigt nära vänner. Så nära att när de var på husvagnssemester i sommar kom de förbi och hälsade på.
 
De var några av de första som vi delade med oss av drömmen till, som stöttat och peppat. Allt jag inte hinner googla eller ta reda på fixar Stina i ett nafs. När jag är trött överraskar hon med meddelanden som får mig att orka skriva lite till. När jag är less berättar hon att det är okej, jag är mänsklig - skönt att se liksom.
 
I mitten av juli visste vi att vi skulle sälja huset redan nu i höst, men vi visste inte vart vi skulle flytta. Bestämde oss för att kolla på tvåor här i byn, eftersom Molly skulle få gå på dagis tills vi drar - men av olika anledningar bestämde vi för att hon inte ska gå på dagis mer och avslutade den platsen. Började prata mer och mer om att helst ville vi inte vara kvar här en vinter till, vi vill iväg redan nu. 
 
Hann knappt nämna detta för Stina innan hon glatt sade: "Kom till Karlstad!"
 
Hahahahaha. Ha?
 
Ännu en ingivelse och infall av idé blev en öppen dörr. Ett poddavsnitt med Per Holknekt ekade i min skalle. Ta chansen. Kör, bara kör! Så vi började prata detaljer, ekonomi, lösningar och praktiska saker. Inom 48h hade vi bestämt oss.
 
Och så, blev det Karlstad. En stuga nära Vänern med en så vacker utsikt att jag häpnar i hjärtat varje gång jag kollar på bilder därifrån. Tacksam, kan inte ens börja beskriva hur glad jag är för den möjlighet familjen Glaas har gett oss. Tillsammans med dem har vi lite andra projekt på gång och de gör vad de kan för att svara på frågor om husvagnsliv, ställplatser, osv, etc. De har även tagit barnen till sig som om de vore blodsband. Stjärnfamilj, som Läckberg kallar det.
 
Det hade kunnat bli vart som helst, för vi var öppna för att våga testa något nytt. Just för oss och denna gång, blev det Karlstad. Som en klok vän sagt, vi måste inte identifiera oss med det postnummer vi bor på - att flytta är en utmaning, men jäklar vad bra det kommer bli.
 
Min benmärg säger det. Rysningen jag får, varje gång jag dricker av mitt kaffe och ser över vart livet är på väg. Äntligen. Äntligen händer det. Tillsammans med min familj, får jag uppleva alla mina drömmar.
 
Vilka dörrar har du sett öppnats men inte gått igenom av olika anledningar?
Och vad ska du göra nästa gång en chans uppenbarar sig? Fundera. Vänligt. Snällt, med dig själv.
 
Amen.
 
 
Läs mer om:


Diagnosens Dag - Bipolär typ 2.

Bipolärt, Min Story / Självmord, bipolär, depression / Permalink / 0
(null)

Avdelning 52 B, en lång korridor till höger och en till vänster. Dörrar överallt och människor som verkade undra lika mycket vad det var för fel på mig som jag undrade vad det var med dem. Jag stirrade ogenerat på alla eftersom skam för sina känslor var förbi, jag blev ledd framåt av två vuxna människor och höll min anka nära kroppen. Det fanns inget i mig som brydde sig längre och jag förstod att när man slutat bry sig så fullständigt - då får man bo här. Gökboet. Jag hade inte sett filmen, men tänkte ändå tanken.

Mitt rum var inte bara mitt, där huserade en tjej i min ålder med många uttryck om varför alla borde vilja begå självmord inom ett års tid. Jag förstod att hon sett saker och varit med om saker ingen ska behöva vara med om, men istället för prata om det ville hon övertyga mig om en kommande istid och jordens undergång. Vi kom att bli vänner där, men som med många andra igenom mitt liv avbröt jag det när vänskapen blir för svår att balansera med vardagen. När människor vill träffa mig oftare än jag klarar av så försvinner jag som i ett trollslag.

En utredning hade påbörjat utan att jag märkt något, samma eftermiddag klev jag in i ett samtal med en läkare som frågade mig saker ingen frågat förut. Hur jag mådde när jag var glad. Hur jag mådde när jag skrattade. Hur många intressen lägger jag ner min tid på. Hur ser det ut i mitt huvud. Förutom att jag var på botten, trodde jag - det finns ofta nya nivåer av botten, så var jag också väldigt seg i huvudet av all Atarax. Försökte svara. Försökte förstå.

Efter femton minuter låg jag och sov.

Det blev KBT. Papper med flera hundra frågor. Gruppterapi. Samtal med skötare och undersköterskor.

När två veckor passerat satt vi åter igen i rummet med läkaren. En ny läkare.

Du är bipolär. Vet du något om det?

Jag gick igenom allt jag någonsin hört, men ordet bipolär fanns inte med. Det lät läskigt, galet och fel. Vad betyder det här? Måste jag läggas in för alltid? Jag hade inte fel, det är något med mig som ingen kunnat förklara tidigare. Lättad med vettskrämd. Jag hade känt hela mitt liv att jag var annorlunda, men eftersom alla andra säger det om sina liv antog jag att min känsla för saken överdrev. Här satt jag nu med min nya sanning. Jag är sjuk i huvudet på riktigt. Det var mina första tankar. Någon i rummet började förklara saker men jag hörde inget. Jag hörde inget förrän de sa orden: Medicin på livstid.

Va?

Du behöver äta medicin för resten av ditt liv. Vi måste kapa dina toppar och dalar.

Jaha? I mitt huvud undrade jag stilla om inte bättre mat eller mer sömn kunde hjälpa. Terapi. Men det var ingen som sa något. Och jag litade på vården.

Där. Då. Fick jag mina första tabletter för bipolär sjukdom, utan att ens förstått vad de just satt för stämpel på min skinka. Ingen skulle någonsin se min sjukdom. Bara höra den. Om de lyssnade. Jag nickade. Svalde. Visade tungan. Gick tillbaka till mitt rum. Sa till min rumskompis att jag är bipolär, hon svarade Åh fan. Ledsen tjejen.

Jag tog upp min dator och googlade. Läste det lilla jag hittade. Blev paralyserad. Rädd. Ledsen. 

Var alla mina euforiska stunder i livet falska minnen? Var all min glädje bara en sjukdom? Var alla mina skratt bara dåliga charader från min hjärna? Var jag förd bakom ljuset av mig själv? Jag bestämde mig för att aldrig bli glad igen. Det var för farligt. Min lilla logik som fanns kvar orkade inte ta kriget om att få må riktigt bra, just där och då ville jag bara klara av en dag i taget. Därför ville jag aldrig mer bli glad igen.

Det var en chock. Jag ringde och berättade för min mamma. Jag minns inte vad hon sa. Jag tror inte hon heller visste vad det var. Jag kände mig märkt. Bränd. Ful. Fel. Dålig. Ångest. Jag visste nu att känslan jag burit runt på som en svart boll i bröstet kallades ångest. Den växte. Växte. Inga tårar kom. Försökte andas men det gick inte. Tankarna började snurra och jag hörde bara brus, rumskompisen såg orolig ut och jag undrade någonstans varför, sedan kom personal. Någon höll om mig hårt. Någon pratade med mig. Någon skrek.

Jag skrek.

Bröstet brände, magen vände sig ut och in. Ryggraden kändes skruvad och jag ville att de skulle släppa mig. Jag kvävdes. Panik. Adrenalin. Någon höll mig hårdare. Jag kämpade ännu mer. Ännu en som höll kvar mig på golvet. De bad mig slappna av. Annars behövde de tvångsbälta mig. Då kom tårarna och jag bad dem bara släppa. Jag skrek att de måste släppa mig jag gör ingen illa. Någon skrek högre än mig att de måste ge mig frihet. Någon annan tog hand om mig. Med mitt huvud i sitt knä. Strök mig över håret. Rummet tömdes när jag tystnat. Hon sa:

Du gör det så bra. Det kommer bli bra. Jag lovar.

De orden har jag hållit fast i sedan dess. Den någon som till slut lät mig reagera var min rumskompis, Sanna. En kvinna jag inte vet vart hon är eller vad hon gör idag men som jag tänker på. Den som fick ta min första reaktion och min första panikångestattack. Den som senare på kvällen förklarade allt jag ville veta om allt för hon var ganska så insatt i psykatrins termer och tänk. Utan hennes hjälp vet jag inte hur jag någonsin skulle tagit mig igenom de där första dygnen efter diagnosen. Hon var den absolut första jag var mig själv framför och hon var den jag först berättade allt för.

Hon ville inte leva mer. Ändå sa hon till mig att det kommer bli bra. Hon trodde på det. Stenhårt. Och jag trodde på henne. För jag förstod att hennes trötthet på livet inte kunde vara hopplös, då skulle hon redan varit död. Om hon lovade mig att jag hade en chans, då skulle jag inte sumpa den. Jag tog den. Och har aldrig slutat tro.

 

Idag när jag ser tillbaka på den här dagen och dagarna önskar jag att världen varit lika fylld med öppen information som den är idag. Det fanns inte i närheten av lika mycket bloggar och artiklar om psykisk ohälsa då som nu, jag hade behövt veta mer. Så mycket mer. Hört andra prata om det utan att skämmas, men jag förstod snabbt att det var bäst om jag ändå höll mycket för mig själv för andra kunde tycka diagnosen var exotisk och spännande en stund - men så fort den snurrade iväg ville ingen ha med mig att göra. Speciellt inte om jag var deprimerad. Manisk fanns det många som ville dra nytta av.

Jag vågar äntligen vara glad varje dag. Jag är inte rädd för mig själv längre. Men det har tagit tid. Lång tid.

 

Amen.

 
Till top