Hur vi blev ett Team, Micael och Marie.

Min Story, Motivation / Permalink / 24
3,5 år har vi varit ett par. Över lika lång tid har vi varit och är ett Team. Vi har jobbat oss igenom eld som storm. Hav som vulkan. Motgång på utmaning. Allt bagage som frontallkrockade när vi möttes slängde ur alla gamla händelser ur våra ryggsäckar och krävde vår uppmärksamhet. Leta lösningar istället för att låsa in oss på små saker. Lära känna varandra utan och innan för att kunna skapa ett liv vi visste ingen annan skulle förstå.
 
Vi möttes via en dejtingsida, det tog någon vecka och en massa timmar över telefon innan vi sågs, då var jag sjuk i halsfluss och inte den charmigaste drottningen i stan. Där började det. Han hämtade mig, gav choklad någon fånig pryl med en blomma på - för det är sådant man ska göra på dejt. Jag garvade. Äter inte choklad. Tycker blommor är något vissnar, skräpar ner och jobbigt att få ner i en soppåse. Var för febrig för att tänka mig för och sa detta till honom.
 
Han skrattade. Isen var bruten. Kramen vi stod i skulle hålla sig för evigt, den går vi till varje gång vi saknar varandra i småbarnslivet. För det finns inte jätte mycket tid över till varandra. Det har vi bestämt är okej just nu.
 
Det är mycket "Vi" i vårt liv. För vi pratar om allt. Allt. Slumpen är inget någon av oss tror på, kunskap och medvetna val gör vardagen till mer än bara ett ekorrhjul av ofrivilliga måsten.
Han är... den absolut snällaste mannen jag mött. Hans vänlighet är rakt igenom ett varmthjärta som våra barn äter upp totalt. Han gör allt för oss. Finns där när han egentligen inte orkar pga utmattningen som jagat honom in i väggen flera gånger. Integritet som en granitklippa, humor i sinnet, civilkurage och framför allt - Älskar han mig ovillkorligt. Villkorslöst. Något jag kände av. Och mina känslor var likadan.
 
På dessa få år känns det som om vi upplevt dubbla livsstider, jag tänker inte räkna upp allt vi varit med om. Lita bara på mig, vi skulle inte klara av att ha två små barn, säga upp våra jobb och dra iväg på husvagnsturne om vi inte visste vart vi hade varandra.
Igenom båda graviditeterna (som varit förjävliga) har han funnits där. Varit den exemplariska maken och pappan som fixat vad jag än bett om. När foglossningen kom tidigt med andra barnet fick han gå in och ta över exakt alla vardagshändelser kring dottern, varje dag. För jag kunde inte lyfta henne, ännu mindre gå uppför trappen och natta. Inte ett ord om detta sa han, bara gjorde det. Mitt hjärta sved av hur jag inte räckte till och dottern är idag en äkta pappas tjej, men som med allt finns en mening. Sonen är en härlig liten mammagris och finns vi båda hemma har barnen en given förälder de väljer och bråk kring detta slipper vi, för jag är välmedveten om att som mamma är det oftast jag som har båda ungarna hängandes i knävecken.
 
Så har det inte utvecklats för oss.
 
Barnens bästa går före precis allt annat är hemma. Med det sagt har vi gränser, rutiner och mycket Aj Aj. Som det ska vara, tänker inte uppfostra några bortskämda gullungar utan vi siktar på självständiga individer som vågar ta för sig i livet och kan känna empati. Ödmjukhet. Detta ställer en del krav på oss som föräldrar då vi skrattar varje gång de inte gör som vi säger utan som vi Gör.
Vi vågar krocka. Vi vågar bråka. Vi vågar säga förlåt. Vi frågar den andra hur den mår. Säger tack varje dag för olika små saker. Stöttar varandras drömmar och är varandras största utmaningar, för vi skulle aldrig låta den andra hålla sig själv tillbaka. Därför har vi funnit ett sätt att leva ett liv där vi kan resa så att Micke kan fotografera, jag är född rotlös och älskar nomadlivet - kan skriva vart som helst i världen och coacha online. Dottern behöver rutiner och havet med sin familj. Herr Bebis är lycklig bara han får äta precis så mycket han önskar.
 
Ett av våra recept för att vara lyckliga tillsammans är att blanda in humor i fan allt. När barnen vaknar 04:30 och ingen ska få sova då är det bara att le igenom vindögda ögon och sjunga: Godmorgon Cirkus Wigunsjö!
När jag vägrar skratta i brist på glädje får han mig alltid att till slut brista ut i ett gapskratt. För han ger sig aldrig.
 
Vi ger oss aldrig.
Vi vet vad vi har.
Njuter av en kopp kaffe varje dag.
Och vi kommer aldrig sluta jobba för att det ska fortsätta vara så här bra.
 
Det är vi. Team M&M med barnen mNm.
 
Idag går Micael ut på sina kanaler med och om våran resa, in och följ honom på: Wisjon .
Han är en helt makalöst duktig fotograf.
 
Amen.
 
 

Våga gå igenom den dörr som Öppnar sig.

Min Story, Motivation / drömma, framgång, keynote speaker, kvinnliga äventyrare, självmord / Permalink / 5
"Men, Karlstad? Marie. Hur gick det till?"
 
Jo. Det ska jag berätta. Över en längre tid har jag och Stina chattat efter att vi fann varandra på instagram. Hon råkar bo i just - Karlstad. Vår kontakt är dagligen och längs månaderna som gått har vi blivit väldigt nära vänner. Så nära att när de var på husvagnssemester i sommar kom de förbi och hälsade på.
 
De var några av de första som vi delade med oss av drömmen till, som stöttat och peppat. Allt jag inte hinner googla eller ta reda på fixar Stina i ett nafs. När jag är trött överraskar hon med meddelanden som får mig att orka skriva lite till. När jag är less berättar hon att det är okej, jag är mänsklig - skönt att se liksom.
 
I mitten av juli visste vi att vi skulle sälja huset redan nu i höst, men vi visste inte vart vi skulle flytta. Bestämde oss för att kolla på tvåor här i byn, eftersom Molly skulle få gå på dagis tills vi drar - men av olika anledningar bestämde vi för att hon inte ska gå på dagis mer och avslutade den platsen. Började prata mer och mer om att helst ville vi inte vara kvar här en vinter till, vi vill iväg redan nu. 
 
Hann knappt nämna detta för Stina innan hon glatt sade: "Kom till Karlstad!"
 
Hahahahaha. Ha?
 
Ännu en ingivelse och infall av idé blev en öppen dörr. Ett poddavsnitt med Per Holknekt ekade i min skalle. Ta chansen. Kör, bara kör! Så vi började prata detaljer, ekonomi, lösningar och praktiska saker. Inom 48h hade vi bestämt oss.
 
Och så, blev det Karlstad. En stuga nära Vänern med en så vacker utsikt att jag häpnar i hjärtat varje gång jag kollar på bilder därifrån. Tacksam, kan inte ens börja beskriva hur glad jag är för den möjlighet familjen Glaas har gett oss. Tillsammans med dem har vi lite andra projekt på gång och de gör vad de kan för att svara på frågor om husvagnsliv, ställplatser, osv, etc. De har även tagit barnen till sig som om de vore blodsband. Stjärnfamilj, som Läckberg kallar det.
 
Det hade kunnat bli vart som helst, för vi var öppna för att våga testa något nytt. Just för oss och denna gång, blev det Karlstad. Som en klok vän sagt, vi måste inte identifiera oss med det postnummer vi bor på - att flytta är en utmaning, men jäklar vad bra det kommer bli.
 
Min benmärg säger det. Rysningen jag får, varje gång jag dricker av mitt kaffe och ser över vart livet är på väg. Äntligen. Äntligen händer det. Tillsammans med min familj, får jag uppleva alla mina drömmar.
 
Vilka dörrar har du sett öppnats men inte gått igenom av olika anledningar?
Och vad ska du göra nästa gång en chans uppenbarar sig? Fundera. Vänligt. Snällt, med dig själv.
 
Amen.
 
 
Läs mer om:


Vi Säljer Allt och Köper Husvagn.

Motivation / Husvagnsliv, ordspråk, resa med barn / Permalink / 28
 
(null)
9 juni på en utflykt hände det.

Jag sa av en ingivelse till Micke:

"Vi säljer allt och köper en husbuss!"

"Ja, det gör vi!", svarade han utan att tveka eller tänka.

Rysningen som gick igenom mig förblev jag tyst om. (Maken är inte känd för att vara den mest spontana eller ressugna människan med omnejd.)

Känslan som vaknat inom mig blixtrade. Vi var vid havet och jag såg tydligt hur vår tvååring frodades av lycka, precis som oss. Visst, hon åt säkert femton myror och en filt blåste iväg medan Herr Bebis var ganska arg pga hans mat inte levererades på momangen. Micke var iväg ute på klipporna och fotograferade i två timmar medan jag var själv med barnen. Ändå, med strul och allt.

Det kändes f a n t a s t i s k t rätt. Allting.

När jag såg honom komma tillbaka med ett brett leende och dottern som sällan säger ett ord ropar PAPPA, då... mitt hjärta växte i takt med solens värme och blev dubbelt så stort. 

Familj. Jag vill ha mer. Mycket mer. Inte jobba borta hela dygn eller sitta av kontorstider.

Jag har alltid hittat en lösning, så varför skulle jag göra annorlunda denna gång?

Promenaden tillbaka till bilen från klipporna kunde vi inte sluta prata. En gigantisk dröm började ta form. Senaste veckorna har vi pratat tusen scenarion, varför och varför inte. Drömmen har förvånat oss båda, ändå är vi säkra. Ingen av oss har lust att sitta still och sippa kaffe på altan. Gud så vi försökt passa in, göra som andra - för att det verkar ju som om alla har det så bra.

Men nej. Vi mår bäst av utmaningar. Bilden av vårt projekt är större än vad vi först såg. Det är så mycket att göra och ingenting får lämnas till slumpen då vi har två småttingar som ska ha ett liv de älskar och inte hamna i kläm för att vi inte köpt en vettig husvagn, bokat bra camping, missat räkningar eller glömt en snuttefilt två städer bort.  Trixet till att i värmen denna sommar ens få något gjort har varit att ta en sak i taget. Våran att-göra-lista är en av de längsta i världen, men en blir bara snurrig av att stirra sig blind på den. Var sak har sin tid. Punkt slut.

(null)Det var alltså i början av sommaren gnistan till detta antändes. Vi åkte ut på en på en kort roadtrip för att skingra tankarna efter att jag varit inlagd med Melker (aka Herr Bebis) på barnkliniken med andnings svårigheter. Antar att det satt sina spår. Även om det inte var något allvarligt, så blev det en del tid till reflektion över de dygnen och livet är för kort för att sitta och vänta på att något bättre ska Hända oss. 

 När vi så småning om började prata med andra om vår ide, strömmade stöd och pepp in. Lösningar på lösning kom vår väg. Öppna för att hela tiden kunna tänka om, där det behövs.

BVC stöttar oss fullt ut och vi är välkomna på kontroller vart som helst i landet. Adress för post och räkningar, klart. Rensar ut allt onödigt bohag och lär oss leva utan diskmaskin igen. Jag har bokat tid med läkare för att prata om återkommande skov och hur vi hanterar det OM det sker. Buffert, budget och pitch för kommande samarbeten är klara. Längs allt detta har vi fått chansen att hyra ett hus vid vackra Vänern i Karlstad - vi tackade Ja. Sa upp dagis. Sa upp mig på jobbet. 

I början på oktober flyttar vi till en vacker plats där vi ser en chans att landa. Tillsammans med underbara vännen Stina Glaas och hennes familj kommer vi fortsätta planera och skapa, helt otroligt vilka möten som kan ske själar emellan på socialmedia om man öppnar upp för det. 

 

Resplanen just nu:

5/10-2018 tom 1/4-2019 Karlstad.

2/4 - 31/5 Gotland (undviker turistsäsong)

1/6 mot Sundsvall för att träffa familj någon vecka.

Innan midsommar åker vi vidare, förmodligen Norge.

1/8 mot Sundsvall igen för kramar innan vi åker söderöver.

Schweiz, Tyskland sedan Spanien för vintern.

 

 

Berätta för Familjen.

Det var inte lätt. Vi avvaktade i någon vecka innan vi nämnde den växande drömmen. Men när vi blev erbjudna stugan i Karlstad och allt stod klart, vi kommer verkligen flytta, då var det dags att berätta. Tårar. Många Tårar.

Än hur mycket vi bestämt och vill, hur det får oss att le samtidigt som vi sover mindre än någonsin och jobbar intensivt - så blir det tufft när tankarna går till att det kommer bli långt bort från familjen. Redan nu har vi preliminär bokat att mina brorsdöttrar och mamma ska hälsa på i Karlstad på höstlovet, en första etapp. Facetime är givet. Även kylskåpsmagneter med bilder på familjen så barnen ska kunna se dem jämt.

 

Barnen?

De som undrar hur det ska gå för våra barn utan dagis osv - do not worry. Det finns väldigt bra anledningar till att vi gör även detta just för våra barn. Förutsett aldrig att du vet något om någons liv och anledningar tills du frågat. Detta är viktigt. Jag är inte redo att prata om det ännu och jag vet heller inte riktigt hur jag ska skriva om det då barnen för mig en dag växer upp och aldrig kommer ha bett mig skriva ut om deras uppväxt. Eller deras personligheter. De har inte bett om en mamma som jobbar offentligt.

Så jag ber, för jag vet att frågor finns och att några inte kommer förstå vårt livsval - ge din tanke frihet att inte döma förrän du gått hundra mil i våra skor. Vi vet och känner våra barn, detta kommer bli underbart även för dem.

 OM det någonstans skulle vara så att vi märker att detta inte passade, att något av barnen inte verkar hantera förändringarna särskilt väl - då kommer vi alltid stå redo att ändra kurs.

Vi gör detta för att vi vill må bättre i det långa loppet, givetvis håller vi koll på kidsens välbefinnande. Vet att detta ämna lätt blir en het potatis för det finns så många "så här ska det vara"-mallar kring mammalivet, jag passar inte in där. Aldrig gjort. Kommer aldrig göra. Eftersom barnen är våra avkommor, har det visat sig att de liknar oss väldigt mycket och jag litar på vår förmåga som föräldrar att vi alltid skapar förutsättningar för deras bästa.

 

Men pengar då?

Ja. Alltså vi säljer allt. Huset. Tv. Sängar. Möbler. Kläder. Inredning. Stugan i Karlstad är möblerad. Bara spjälsängarna, stjärnkikaren och någon enstaka barnpryl som ska med. Leksakerna såklart. Vi har skrapat ihop en bra buffert och lagt en rimlig månadsbudget. Jag är föräldraledig så länge det går och kommer sedan jobba online som personlig coach med inriktning på mindfulness, psykisk ohälsa och kvinnor som vill göra karriär. Micke håller på att bygga upp sitt företag som frilansfotograf och skapar olika samarbeten inom socialmedia. Vi är väldigt drivna båda två, realistiska och praktiska när det kommer till pengar - så där har vi plan A till Ö beroende på hur första året på vägarna känns. Har senaste året lärt mig laga mat på lite och ingenting, en talang jag tagit ut till sin maxgräns igenom att lusläsa  Portionen under Tians och Lesscarbs recept.

 

Filosofin:

Avslutar hellre något vi försökte oss på och upptäckte passade bättre som dröm än verklighet, än att vid pensionsåldern ångra en verklighet som aldrig blev mer än normer och ekorrhjul tillät pga rädslor för förändring.

Känner mig varken rotlös eller hemlös, vart jag än är så är jag med familjen.

I många år har jag pressat mig in i ledet, se till att vara normal. Fast jobb, skaffa hus, man, barn, städa, jobba, äta, unna sig lite, resa nån gång, avlägset tänka att man kanske skulle blivit författare ändå eller gjort mer med livet när det begav sig..

Det är inte över för att tjugo årsåldern tog slut.

Långt ifrån.

För mig, känns det som om det börjar NU.

Barnen motiverar skiten ur mig att bli den absolut bästa tänkbara människan för dem, eftersom de ALDRIG kommer göra som jag säger - utan som jag gör. Lever.

Allt upp tills nu, har förberett mig på detta.

Det finns verkligen inget som stoppar en att göra det som skapar värde i livet. Ett liv värt att upplevas.

Välkommen med på vår resa,

jag hoppas du blir inspirerad.

 

"I believe the world is as we choose to view it. Simple as that. Our happiness is, in the end, up to us and no one else."

Susan Fletcher

 

Amen.

 
 
 
 
Till top