Vi flyttar till Gotland.

TeamWigunsjö / personligutveckling, psykisk ohälsa, äventyr / Permalink / 7
(null)
Vad Har Hänt?
Ingenting i Karlstad hade vi kunnat förutse. Okej, kanske att jag krascha och känner utmattningssymptom - inte helt överraskande. Men att Dottern skulle vara överkänslig mot vattnet ur brunnen hade vi aldrig kunnat ana. Vi behöver hämta dubbelt så mycket stadsvatten för att diska vilket är ohållbart, bada så som hon tidigare gjort för nedvarving går inte då huden reagerar illa.
 
Från ett löfte om att Autismutredning kunde påbörjas direkt, trolleri trollera fick vi veta att det skulle dröja minst fyra månader. 
 
Positiva nyheter: Molly tillfrisknade FULLT från anemin. Detta ledde till att hon nu är 210% piggare än någonsin medan vi är mer slitna än någonsin. Så jag började kolla på möjligheter till förskola och det var kö på de bästa (såklart) i närheten, sedan skulle hon bara få 15h pga jag är föräldraledig.
 
Vi var välmedvetna om att det inte fanns diskmaskin eller tvättmaskin, om energinivån hade varit som den var innan vi flyttade, då hade det varit okej. Nu är det en vardagslyx som jag innerligt saknar. Att slippa gå runt i samma otvättade mysbyxor i flera veckor (eftersom Melker kräkts morotsjuice över de ljusgråa) Så har jag bara ett par. Som minimalist sitter det långt inne att köpa ett par nya bara för "att". Disken måste som sagt dubbelsköljas för dottern då hon inte klarar av ett spår av brunnvattnet.
 
Bemötandet på Barn och ungdomsmottagningen orkar jag inte ens gå in på, det får säga sig självt att jag inte väljar att prata om dem. 
Vi Gav Upp.
Efter bara två veckor på plats i Karlstad grät jag och kollade på maken, orkar inte mer nu. Vi skiter i allt och flyttar tillbaka. Den lilla mellanlandningen i Dalarna hade varit magisk och de första 48h i stugan var så fina, men nu var sagan över. Ringde familj och vänner. De stöttade givetvis vad vi än väljer. Det är inte lätt att göra det vi gjort, speciellt inte efter allt vi varit med om och oroat oss för kring Mollys anemi. När man varje dag någonstans ber till en Gud om att barnet inte har leukemi, då går kroppen på högtryck. Så när vi fick veta att hon var frisk, att det verkligen varit ett virus på benmärgen, då gick luften ur.
 
Började söka efter bostäder norrut med full möblering eftersom, ja, vi hade ju sålt allt.
 
Hittade inget. Så dyrt. För litet. För långt bort.
 
Kollade upp förskolor. Också "bara" 15h. Kö överallt.
 
Ingenting gick lätt. Om det gick att ge upp på ännu en nivå, då gjorde vi det. När barnen inte såg grinade jag hejdlöst. Erkände mig besegrad. Överkörd. Själföraktet jag inte haft på väldigt länge blossade i lågor. Vid en storhandling på Willys fick jag panikångest, något som inte hänt på över ett år och tre månader. Allt var kört. Aldrig blir någonting bra. Alltid dessa utmaningar. Räkningar trillade in som vi inte räknat med och budgeten spräcktes totalt. Jag slutade äta. Stirrade i tomma intet och kände depressions tecknen knacka på en efter en.
 
Min kunskapsbank sa mig att nu var det stop. För jag är utmattad och nu kan jag ingenting göra. Allt som kunde gå fel gick fel. Jag är van. Bara slicka såren och skita i livet. Sätta sig ner och vänta. Se om det blir min tur någon gång. 
 
Skrev ett inlägg på instagram om hur det kallas Utbränd, men jag är ju bara lite trött? Att inse sig själv drabbad av samma öde så som många andra. Inte klara av att skriva. Inte höra vad andra säger. Ljudkänslig och ljuskänslig. Svårt att somna för stressbromsen är borta och allt cortisol av all stress forsar in. Min galla börjar ta stryk och jag måste vara försiktig med vad jag äter. Såg inget slut på den inåtvända nedgående spiralen av utmattning.
 
Men.
Er förståelse. Blev min vändpunkt.
 Vi Klev Upp. 
Jag fungerar kanske inte riktigt som andra. För när empati, bedjan om vila och ta det lugn öste in på DM och sms - då gick jag igenom all råd jag gett. Fann ny luft. Ny väg. Om jag följer mina egna råd, så som jag gör när allt är bättre då man orkar göra vad som är bra för en, om jag gör det nu när jag inte mår bra alls, vad händer då?
 
Stängde av mig från socialamedier. Slutade tänka på alla "borde/skulle/måste" och började meditera mer igen. Sitta still någon minut om dagen ensam med mina tankar och följa hjärtat. Tillät tårar fortsätta ösa fram. När de tog slut. Så sov jag en hel natt, då även herr bebis tydligen bestämt sig för att det var dags för en sådan.
 
Vaknade. Sa till Micke Som det var. Jag ger mig inte. Sundsvall är i nutiden inte rätt för oss, vi tar en annan väg. "Vart?", frågade han. "Gotland. Vi tänkte ändå åka dit till våren. Vi kör tidigare bara."
 
Vi började kolla. Inom sju dagar hade vi löst det. 
 
Eller ja, nästan.
 
Allt förutom släpvagnen har gått otroligt smidigt att fixa. Bemötandet har varit genuint varmt och alltifrån skatteverket, kundtjänsten på färjan och barnens nya BVC har verkligen öppnat armarna. Förskolan, han vi kommer hyra av och en del andra människor vi behövt kontakta kring Gotland har gett oss en hjärtlig känsla av att vara på den väg vi skulle till.
 
Karlstad behövdes för vi hade saker och ting kvar att lära, svetsas samman ännu mera. Framför allt gav denna vackra stuga på denna enastående plats oss en chans att verkligen komma iväg. Vem vet, om vi gjort det om inte familjen Glaas erbjudit detta? 
 
För mig finns inget misslyckande. För mig syns bara vad vi lär oss av det som inte gick som planerat. Min kropp har helt kastat in handduken och jag vet att jag går på ångor som inte finns, men har bestämt att jag orkar en bit till. Snart har lilla busiga hjärtat förskola att gå till, hon längtar och pratar. Det kommer bli suveränt.
Vad Händer Nu?
Grundplanen var att i Karlstad läsa på mer om husvagnsliv, leva knapert och försöka spara undan några slantar medan vi sålde av det sista som inte ska med på vägarna. Därefter hyra en stuga på Gotland april-maj för att förebreda oss på campingliv innan vi drog iväg på obestämd tid. Men efter allt som varit är jag väl en hårsmån från att gå helt in i väggen och i trötthet som stress har budgeten helt spräckts för man köper saker på springande fot i mataffären.
 
KFC har gjort sig en bra slant på vårat stop i här i Karlstad.
 
I vilket fall.
 
Nu ser vi ett liv på Gotland och det får ta den tid det tar att läka. Micke planerar en fotoutställning och jag har en del andra projekt som rullar igång i den mån jag känner energin räcker till. Fortsätter ändå på planen och ser att vi kommer resa allihopa på heltid, men inte just nu. Vi är iaf på väg. Och det är ett äventyr. Tillsammans. Det var poängen. Vi vill må bra, det gör inte jag nu.
 
Där, puh. Tror jag fick med allt. För dem som kanske undrar vad som sker och skett.
Har du frågor är du mer än välkommen att ställa dem i kommentarsfältet eller skicka ett mail till:
mariewigunsjo@gmail.com
 
 
Sagt det förut.
Säger det igen.
Jag ger mig aldrig.
Amen.
..........
 
Till top